Konjugation

För andra betydelser, se Konjugation (olika betydelser).

Konjugationer är ett sätt att dela in ett språks verb för att få överblick över verbböjningssystemet. Verben förs över till olika konjugationer efter hur de böjs. Vilken konjugation ett verb tillhör framgår när man tar tema på det.

”Konjugation” kan också betyda ”verbböjning”. Konjugation är den ena underavdelningen av morfologin (ordböjningsläran). Den andra är deklination, som är böjning av nominala ordklasser.

Svenska

I svenskan brukar man räkna med fyra konjugationer. Denna indelning föreslogs först av Johan Erik Rydqvist.

Den första konjugationen är den största med verb som kasta, hoppa och titta. Den är också den mest regelbundna och den till vilken nybildade verb brukar ansluta sig: mejla, mejlar, mejlade, mejlat, imperativ mejla! För människor som är osäkra på svenska, inberäknat småbarn, är det inte ovanligt med överanvändning av böjning enligt första konjugationen.

Andra konjugationen är verb av typen böja, höra, köpa, tycka och välja, med böjningen böja, böjer, böjde, böjt, imperativ böj! Vissa av andra konjugationens verb får omljudsrelaterade vokalförändringar eller andra oregelbundenheter i temat, till exempel spörja−sporde, sätta−satte, välja−valde och vänja−vande.

Till den tredje (och minsta) konjugationen hör verb av typen tro, tror, trodde, trott.

Fjärde konjugationen utgörs av de starka verben, som finna, vinna där böjningen är finna, finner, fann, funnit, imperativ finn! Dessa verbs vokalväxlingar beror i huvudsak på avljud.

Svenskan har också ett fåtal oregelbundna verb som inte följer någon konjugation, exempel vara, är, var, varit samt gå, går, gick, gått. Dessa betraktas ibland som en femte grupp av konjugation.

Vidare läsning

• Bolander, Maria, Funktionell svensk grammatik (Liber 2012, tredje upplagan)