Julian Patrick Barnes, född 19 januari 1946 i Leicester, är en brittisk författare, journalist och tv-kritiker. Han vann Man Booker Prize med boken The Sense of an Ending (2011) efter att ha nominerats tre gånger tidigare (Flaubert's Parrot (1984), England, England (1998), och Arthur & George (2005)). Han har även skrivit kriminallitteratur under pseudonymen Dan Kavanagh.

Julian Barnes
Född19 januari 1946[1][2][3] (78 år)
Leicester
Andra namnDan Kavanagh
Medborgare iStorbritannien[4][5]
Utbildad vidMagdalen College
City of London School
SysselsättningFörfattare[6][7], litteraturkritiker, essäist, översättare, journalist
MakaPat Kavanagh
(g. 1979–2008)[8]
Utmärkelser
Best of Young British Novelists (1983)[9]
E. M. Forster Award (1986)
Prix Femina Étranger (1992)
Shakespeare Prize (1993)
Österrikiska statens pris för europeisk litteratur (2004)[10]
Bookerpriset (2011)[11]
Europese Literatuurprijs (2012)
Siegfried Lenz-priset (2016)
Kommendör av Arts et Lettres-orden
Riddare av Arts et Lettres-orden
Somerset Maugham Award
Officer av Arts et Lettres-orden
Prix Médicis essai
Geoffrey Faber Memorial Prize
Webbplatsjulianbarnes.com/
Redigera Wikidata

Biografi redigera

Efter utbildning vid City of London School och Magdalen College i Oxford, där han studerade moderna språk, arbetade han som lexikograf för Oxford English Dictionary. Senare arbetade han som journalist och tv-kritiker vid ett flertal tidningar, bland annat The Observer. Han är nu författare på heltid. Hans bror Jonathan Barnes är filosof specialiserad på antikens filosofi.

Han bor i London. Hustrun, litteraturagenten Pat Kavanagh avled 2008.

Karriär redigera

Hans första roman Metroland (1980) är en kort, halvt självbiografisk historia om Christopher, en ung man från en av Londons förorter som reser till Paris som student och slutligen återvänder till London. Den behandlar teman som idealism, trohet och har en tredelad struktur som är vanlig i Barnes verk. 1982 kom hans andra roman Before She Met Me. Det är en mörkare skildring, en historia om hämnd. Den handlar om en svartsjuk historiker som blir besatt av sin andra frus förflutna. Barnes genombrottsroman Flaubert's Parrot (1984) bröt med den traditionella linjära struktur som funnits i hans tidigare romaner. Den kännetecknas av en fragmentarisk biografisk stil och är en berättelse om den pensionerade engelske doktorn Geoffrey Braithwaite, som beundrar Gustave Flaubert och försöker få tag på en uppstoppad papegoja som Flaubert haft på sitt skrivbord.

1986 följde Staring at the Sun, en roman om en kvinna som växer upp i efterkrigstidens England. 1989 ger Barnes ut A History of the World in 10 1/2 Chapters, även den en icke-linjär roman, uppbyggd kring flera av historiens berömda fartygskatastrofer och terroraktioner, där han använder sig av olika stilistiska sätt för att ifrågasätta vår föreställning om mänsklighetens historia och själva kunskapen.

1991 gav han ut Talking it Over, ett nutida triangeldrama, där de tre huvudpersonerna turas om att "tala" till läsaren, där de reflekterar över alldagliga händelser. Romanen består endast av repliker och handlar om kärlek, sorg och känslors värdighet. Denna roman fick tio år senare en fortsättning i Love, etc..., där man åter får möta personerna efter att det gått tio år.

Barnes är en entusiastisk frankofil och hans bok Cross Channel (1996) består av tio noveller om Storbritanniens relationer med Frankrike. Han återvände till ämnet Frankrike i Something to Declare, en samling essäer kring franska ämnen.

Andra verk av Barnes är England, England, en satir över britters beteenden och turism, och Arthur and George, en detaljerad berättelse baserad på Sir Arthur Conan Doyles liv och hans inblandning i Great Wyrley-skandalerna. Hans bok från 1992, The Porcupine, är en politisk roman som handlar om rättegången mot en fiktiv före detta kommunistdiktator.

Bibliografi redigera

(Romaner om ej annat anges)

  • Metroland (1980)
  • Before She Met Me (1982)
  • Flaubert's Parrot (1984)
  • Staring at the Sun (1986)
  • A History of the World in 10 1/2 Chapters (1989)
    • En världshistoria i 10 1/2 kapitel (översättning Ulf Gyllenhak, Forum, 1992)
  • Talking it Over (1991)
    • Tala ut (översättning Ingvar Skogsberg, Forum, 1992)
  • The Porcupine (1992)
    • Piggsvinet (översättning Ingvar Skogsberg, Forum, 1993)
  • Letters from London (journalistik från The New Yorker, 1995)
  • Cross Channel (noveller, 1996)
    • Över kanalen (översättning Leif Janzon, Forum, 1997)
  • England, England (1998)
    • England, England (översättning Leif Janzon, Forum, 1999)
  • Love, Etc... (2000)
    • Kärlek etc. (översättning Mats Hörmark, Forum, 2002)
  • Something to Declare (essäer, 2002)
  • The Pedant in the Kitchen (journalistik om matlagning, 2003)
  • The Lemon Table (noveller, 2004)
  • Arthur & George (2005)
    • Arthur & George (översättning Mats Hörmark, Forum, 2006)
  • Nothing to Be Frightened Of (självbiografiskt, 2008)
  • East Wind (novell, 2008)
  • The Sense of an Ending (2011)
    • Känslan av ett slut (översättning Mats Hörmark, Forum, 2012)
  • Pulse (noveller, 2011)
  • Through the Window (essäer, 2012)
  • Levels of Life (essäer/självbiografiskt, 2013)
    • Livslägen (översättning Mats Hörmark, Forum, 2014)
  • The Noice of Time (2016)
    • Tidens larm (översättning Mats Hörmark, Forum, 2017)
Under pseudonymen Dan Kavanagh
  • Duffy (1980)
  • Fiddle City (1981)
  • Putting the Boot In (1985)
  • Going to the Dogs (1987)

Källor redigera

  • Detta är helt eller delvis en översättning från Engelskspråkiga Wikipedia
  • Libris
  • Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur ISBN 91-0-057321-3
  • Vem är vem i världslitteraturen ISBN 91-518-3115-5

Noter redigera

  1. ^ SNAC, Julian Barnes, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Internet Speculative Fiction Database, Julian Barnes, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Encyclopædia Britannica, Julian Barnes, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, The New York Times.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, The New York Times.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, The New York Times.[källa från Wikidata]
  7. ^ Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
  9. ^ läs online, The Guardian.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, www.kunstkultur.bka.gv.at, läst: 8 maj 2009.[källa från Wikidata]
  11. ^ läs online, thebookerprizes.com.[källa från Wikidata]