Jordbegravning (inom arkeologi ofta benämnd inhumering[1]) används som begrepp för den typ av gravsättning där den hela kroppen eller kistan innehållande densamma (kistbegravning) sänks i jorden till skillnad från kremering där kroppen först bränns. Nedsänkningen i jord kan ske som en del av begravningsceremonin, eller utföras utan begravningsgästernas närvaro.

Från Sveriges kristnande för ungefär 1 000 år fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i landet. Jordbegravningarna fortsatte emellertid att dominera fram till 1900-talets senare del; i mitten av 1900-talet jordbegravdes fortfarande cirka 80 procent av de avlidna. I dag är det ungefär 30 procent av de avlidna i Sverige som jordbegravs. Dock ökar återigen andelen jordbegravningar något. I många andra länder dominerar jordbegravningarna, exempelvis i Norge och Finland, där runt 70 procent av de avlidna jordbegravs.

Även urnor, med kvarlämnor efter kremeringen, grävs som regel ner i jord, men det kallas inte för jordbegravning, utan "urnnedsättning".

ReferenserRedigera

  1. ^ Se exempelvis Anna Röst, 2016, Fragmenterade platser, ting och människor, Stockholm Studies in Archaeology 71, ISBN 978-91-7649-534-6 och Stefan Olsson, 2006, Ibn Fadlan och rûs hövdingabegravning, Institutionen för humaniora och samhällskunskap, Högskolan i Gävle, sid. 10.

Se ävenRedigera