Gondor

Gondor är ett fiktivt kungarike i J.R.R. Tolkiens värld Midgård, grundat av Isildur och Anárion efter Númenors fall. Gondor är beläget väster om Mordor, låg på ungefär samma latitud som Venedig och hade ett tempererat klimat. Det fanns det en hamnstad som var väletablerad, Pelargir vid Anduin.

Gondorianerna byggde många stora städer och byggnadsverk i de viktigaste städerna och befästningarna placerades en Palantír. Minas Anor, Solens torn, var Anárions stad. Minas Ithil var Månens torn och tillhörde Isildur. Osgiliath, stjärncitadellet var huvudstaden i Gondor, i vilken Isildurs och Anárions troner stod sida vid sida. Angrenrost byggdes för att kunna vakta Isenvaden. Aglarond byggdes på andra sidan Isen men låg dubbelt så långt från Isenvaden och saknade Palantír. Huvudsyftet med Aglarond var att vakta Isenvaden precis som Isengård. Argonath byggdes av kung Rómendacil II runt år 1240, Tredje åldern, statyerna föreställer Isildur och Anárion.

Gondors regioner

Anfalas
Anoríen
Belfalas
Calenardhon, vilket gavs till Éothéod och blev sedan landet Rohan.
Dor-en-Ernil
Enedwaith, som aldrig blev befolkat och senare övergavs.
Harondor, som ägdes mellan Gondor och landet Harad.
Ithilien
Lamedon
Lebennin
Lossarnach
Morthond
Rhovanion, som aldrig riktigt var kontrollerat av Gondor, men delvis under vissa tillfällen under den tredje åldern.

Gondors städer

Calembel
Dol Amroth
Edhellond
Erech
Ethring
Linhir
Minas Tirith, som var Gondors huvudstad under den andra halvan av den tredje åldern.
Osgiliath, som var Gondors forna huvudstad efter att det har förstörts efter mångtaliga krig.
Pelargir
Tarnost

Gondors fästningar

Amon Hen
Angrenost
Aglarond
Durthang
Minas Ithil
Tharbad
Umbar, en hamnstad och fästning som förlorades och återerövrades av Gondor ett flertal gånger under den tredje åldern.

Regering

Regenten av Gondor var huvudsakligen kungen, som hade befogenheter som en absolut monark. En kung var kunnig att befalla Gondors styrkor i väldiga strider, i vilket fall skulle en av hans rättsliga arvtagare bli kvar för att värna kungaätten och att fungera som en bra regent.

Rikshovmästarnas ämbete inrättades av kung Rómendacil I som en försiktighetsinsats mot förlusten av kungliga seder och lärdom. Med tiden växte ämbetet i betydelse, det fungerade också som en vicekung till riket vid tvångsläge. Ämbetet hade blivit ärftligt redan med Mardils farfar, och därefter skulle tilldelas till den äldste sonen. Om det inte fanns någon var arvingen av de nära anhöriga ur Gondors råd. Rådets uppgifter och befogenheter har inte preciserats, men de hade rätten att exempelvis avvisa Arveduis anspråk på kronan efter Ondohers död och bör möjligt jämställas med "de äldste", vilka sände Boromir till Vattnadal.

Staden Minas Tirith och dess närmaste omland stadgas direkt av rikshovmästaren men många av Gondors regioner har sina egna herrar som i sin tur stod under rikshovmästaren. Av övriga Gondors ämbeten enligt Tolkiens skrifter finns "kronans ministrar engagerade av ”intelligens”, Kapten av värdfolken och Kapten av Gondor samt generalkapten av Gondor.

Kultur och språk

De första invånarna av Gondor var Drúedain, ett folk som bodde i de Vita bergen och de närbelägna länderna. Södra Gondor fortsatte att vara obebott, ända till dessnúmenoreanerna koloniserade den. Kolonisternas språk, Adûnaic, var kraftigt påverkat av det lokala uttalet och ledde till att språket Väströna skapades och en stor del av folken i västra Midgård började tala detta språk.

De flyktingar från Númenor som anlände till Midgård var mycket färre än de lokala folken som bodde där. De största städerna i Midgård befolkades av män av högt ursprung. I slutet av den Tredje åldern fanns dessa män endast i städerna Minas Tirith och Dol Amroth, medan innevånarna i landets södra provinser var färre. I början talade endast överklassen i landet alvspråket sindarin, som en sedvana för de lojala folken till landet Númenor. Men med tiden bytte man istället till det mera lantliga språket väströna, då under Tredje ålderns slut talade endast en liten del av Gondors folk överklassens tungomål.

Utöver de språk som Tolkien framställde skildrade han också en del om Gondors egen kultur. I hans skrifter redogjorde han dock enbart om landets stabila och mäktiga murverk, deras skickliga sjö- och hantverkskonst samt deras sed att alltid se ut mot väst i ett ögonblicks tystnad före måltid och att alltid hälsa varandra med böjt huvud och händerna på bröstet.

Se även

Platser i Tolkiens värld