Militärkyrkogård
Militärkyrkogårdar, (soldatkyrkogårdar, krigskyrkogårdar) är kyrkogårdar där soldater under olika krig fått sitt sista vilorum. Sådana anläggningar är vanliga i krigsdeltagande länder, där ofta gravdekoren är enhetlig, till exempel i form av vita kors på många amerikanska kyrkogårdar.
Sedvanan med stora soldatkyrkogårdar med individuella gravplatser uppkom mot slutet av 1800-talet och fick sina första stora uttryck i de gravfält som anlades efter första världskriget i Frankrike och Belgien, längs den gamla västfronten.
Finland redigera
I Finlands krig på 1900-talet fördes de stupade hem och begravdes i sin hemförsamling. Därför finns vid de flesta finländska kyrkogårdar ett skilt område för dessa så kallade hjältegravar. Det mest kända är hjältegravarna på Sandudds begravningsplats.
Sverige redigera
Specifika krigskyrkogårdar är inte särskilt vanliga i Sverige. De stora svenska krigen ägde rum vid en tid då de döda stjälptes i massgravar utan större åthävor.
I Helsingborg finns två krigskyrkogårdar inom Pålsjö kyrkogårds område. I en vilar tyska sjömän och befäl från en minsvepare som förolyckades i en storm i slutet av andra världskriget. Fartyget avsåg ändra kurs och söka nödhamn i Helsingör, men fartyget fick slagsida och sjönk. De omkomna kom sedan att flyta iland dagarna efter olyckan. Begravningen ägde rum under militära hedersbetygelser och i närvaro av överlevande skeppskamrater som sedermera överfördes till Danmark (då ockuperat av Tyskland).
I den andra delen vilar flygsoldater från det brittiska samväldet, i de flesta fall omkomna i samband med störtningar eller nödlandningar i Sverige, före eller efter bombräder i Tyskland under andra världskriget. De jordfästes under mycket omfattande ceremonier med deltagare från respektive legation i Sverige. En jordfästning kunde samla 3 000–3 500 deltagare.
Även på Kvibergs kyrkogård i Göteborg finns gravar med tyska och brittiska soldater, från båda världskrigen.
USA redigera
USA:s mest välkända militärkyrkogård är Arlingtonkyrkogården.