Hilarius av Poitiers
Hilarius av Poitiers, född cirka 315 i Poitiers, död 13 januari 367 i Poitiers, var biskop i sin hemstad. Han var teolog och kom efter sin död att bli betraktad som ett betydande helgon; han räknas som kyrkofader i både Öst- och Västkyrkan. I Katolska kyrkan ses han sedan 1851 även som kyrkolärare[1]. Hans helgondag firas den 13 januari.
| Sankt Hilarius av Poitiers | |
 Hilarius av Poitiers Avbildning från 1300-talet. | |
| Biskop, kyrkolärare | |
|---|---|
| Född | omkring 315 Poitiers |
| Död | 13 januari 367 Poitiers |
| Vördas inom | Katolska kyrkan, Anglikanska kyrkan, Östortodoxa kyrkan, vissa lutherska kyrkor, Orientalisk-ortodoxa kyrkan |
| Förklarad kyrkolärare | 13 maj 1851, Bordeaux av Pius IX |
| Helgondag | 13 januari |
| Skyddshelgon för | Doktor av Jesu gudomlighet |
Hilarius föddes i Gallien av hedniska föräldrar, konverterade till kristendomen och blev omkring år 300 biskop i sin födelsestad. Kejsar Constantius II förvisade 356 Hilarius till Frygien[1] där han stiftade bekantskap med den nicaenska trosbekännelsen och den arianska striden som föranlett att denna formulerades[2]. När han 360 kom hem blev han känd som expert på de frågor som 325 avhandlats på Första konciliet i Nicaea, och försvarade ivrigt det begrepp som konciliet hade använt, homoousios, för att beskriva relationen mellan Fadern och Sonen i Treenigheten. Han kallades "kättarnas hammare och gissel" (latin hæreticorum malleus et flagellum). I modern tid fick han av Karl von Hase namnet "Västerlandets Athanasius"[1]. Hilarius, Athanasius och Gregorius av Nazianzos spelade mycket stor roll för hur teologin utvecklades mellan konciliet i Nicaea och Första konciliet i Konstantinopel 60 år senare[2].
Hilarius skrev på latin, och författade omfattande verk om treenigheten samt kommentarer om Matteus, Paulus brev, Psaltaren med mera[1]. Hans viktigaste verk är De Trinitate, "Om Treenigheten", i tolv band. Han drog sina slutsatser om relationen mellan fadern och sonen genom noggranna studier av både Gamla och Nya testamentet[2]. Han har därför betraktats som den förste egentlige exegeten bland de latinska kyrkofäderna[1].
Hilarius menade att det enda som de kristnas teologiska läror – exempelvis treenighetsläran – egentligen behövs för, är för att förebygga sådana missuppfattningar som heretikerna förde fram[2].
Källor redigera
- ^ [a b c d e] Hilarius, 1. den helige i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
- ^ [a b c d] Louth, Andrew: "Athanasios, Hilarius och Gregorius av Nazianzos", i Den kristna kyrkans historia / Jonathan Hill, huvudförfattare ; Maria Store, översättning ; Per Beskow, svensk redaktör och medförfattare.. - 2008. - ISBN 9789171959386