Hafele-Keating-experimentet var ett test av relativitetsteorin. I oktober 1971 tog J.C. Hafele och Richard E. Keating fyra cesium-baserade atomur ombord på trafikflygplan och flög två varv runt jorden, först österut, sedan västerut. De fyra klockorna jämfördes mot andra hos United States Naval Observatory.
Mätresultaten publicerades i Science 1972[1][2] och betraktas av flertalet som belägg för den speciella relativitetsteorin. Andra har framfört invändningar och krävt att mätningarna bör göras om. Mätningen gjordes om både 1979[3] och 2005, med mer exakta atomklockor, och i båda fallen bekräftades relativitetsteorins förutsägelser med god noggrannhet.[4] Nuförtiden införlivas den här sortens relativistiska effekter rutinmässigt i de beräkningar som görs inom GPS-systemet.[5]
Referenser redigera
- ^ Hafele, J. (14 juli 1972). ”Around the world atomic clocks:predicted relativistic time gains”. Science "177" (4044): ss. 166–168. doi:. PMID 17779917. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/177/4044/166. Läst 18 september 2006.
- ^ Hafele, J. (14 juli 1972). ”Around the world atomic clocks:observed relativistic time gains”. Science "177" (4044): ss. 168–170. doi:. PMID 17779918. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/177/4044/168. Läst 18 september 2006.
- ^ Wolfgang Rindler, Essential Relativity: Special, General, and Cosmological, Springer-Verlag, 1979, p. 45
- ^ Metromnia Issue 18 - Spring 2005
- ^ Deines, "Uncompensated relativity effects for a ground-based GPSA receiver", Position Location and Navigation Symposium, 1992. Record. '500 Years After Columbus - Navigation Challenges of Tomorrow'. IEEE PLANS '92.
Se även redigera
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Hafele–Keating-experimentet.
