Hafele-Keating-experimentet var ett test av relativitetsteorin. I oktober 1971 tog J.C. Hafele och Richard E. Keating fyra cesium-baserade atomur ombord på trafikflygplan och flög två varv runt jorden, först österut, sedan västerut. De fyra klockorna jämfördes mot andra hos United States Naval Observatory.

En av atomklockorna som användes i Hafele–Keating-experimentet.

Mätresultaten publicerades i Science 1972[1][2] och betraktas av flertalet som belägg för den speciella relativitetsteorin. Andra har framfört invändningar och krävt att mätningarna bör göras om. Mätningen gjordes om både 1979[3] och 2005, med mer exakta atomklockor, och i båda fallen bekräftades relativitetsteorins förutsägelser med god noggrannhet.[4] Nuförtiden införlivas den här sortens relativistiska effekter rutinmässigt i de beräkningar som görs inom GPS-systemet.[5]

ReferenserRedigera

  1. ^ Hafele, J. (14 juli 1972). ”Around the world atomic clocks:predicted relativistic time gains”. Science "177" (4044): ss. 166–168. doi:10.1126/science.177.4044.166. PMID 17779917. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/177/4044/166. Läst 18 september 2006. 
  2. ^ Hafele, J. (14 juli 1972). ”Around the world atomic clocks:observed relativistic time gains”. Science "177" (4044): ss. 168–170. doi:10.1126/science.177.4044.168. PMID 17779918. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/177/4044/168. Läst 18 september 2006. 
  3. ^ Wolfgang Rindler, Essential Relativity: Special, General, and Cosmological, Springer-Verlag, 1979, p. 45
  4. ^ Metromnia Issue 18 - Spring 2005
  5. ^ Deines, "Uncompensated relativity effects for a ground-based GPSA receiver", Position Location and Navigation Symposium, 1992. Record. '500 Years After Columbus - Navigation Challenges of Tomorrow'. IEEE PLANS '92.

Se ävenRedigera

Externa länkarRedigera