Guineabukten
.jpg)
Guineabukten är den del av Atlanten som bildar en stor bukt på Afrikas västkust, mellan Kap Palmas (i sydligaste Liberia) och Kap Lopez (i Gabon).[1]
Beninbukten och Bonnybukten (som tidigare kallades Biafrabukten) utgör delar av Guineabukten.
Innehåll
NamnRedigera
Namnets ursprung förknippas ofta med Guinea. Bovill (1995) gör en mer grundlig beskrivning, hur namnet Guinea i sin tur härför från namnet "Ghana":[2]
GeografiRedigera
International Hydrographic Organization definierar sydvästra gränsen av Guineabukten som "En linje som går sydösterut från Cape Palmas i Liberia till Cape Lopez (0°38′S 8°42′Ö / 0.633°S 8.700°Ö)".[3]
ÖarRedigera
AnnobónRedigera
Annobón, även kallad Pagalu eller Pigalu, är en ö som tillhör Ekvatorialguinea.
BiokoRedigera
Bioko är en ö utanför Afrikas västkust i Guineabukten, och tillhör Ekvatorialguinea.
CoriscoRedigera
Corisco är en ö som tillhör Ekvatorialguinea.
ElobeyöarnaRedigera
Elobey Grande och Elobey Chico är två småöar som tillhör.
São Tomé och PríncipeRedigera
São Tomé och Príncipe, officiellt "Demokratiska republiken São Tomé och Príncipe", är en portugisisktalande östat i Guineabukten, som blev självständig från Portugal 1975 och ligger utanför västra Ekvatorialafrikas kust och består av två öar, São Tomé och Príncipe. De är belägna cirka 140 kilometer (87 engelska mil) bort och cirka 250 och 225 kilometer (155 och 140 engelska mil) från Gabons nordvästkust. Båda öarna tillhör en utslocknad vulkanisk bergskedja. São Tomé, södra ön, är belägen strax norr om Ekvatorn.
Se ävenRedigera
KällorRedigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 29 juli 2011.
NoterRedigera
- ^ Guineabukten i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 6 juli 2017.
- ^ http://journal.oraltradition.org/files/articles/12ii/2_Hale.pdf
- ^ ”Limits of Oceans and Seas, 3rd edition”. International Hydrographic Organization. 1953. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111008191433/http://www.iho-ohi.net/iho_pubs/standard/S-23/S23_1953.pdf. Läst 7 februari 2010.