Wikipedia

Gene Hackman

amerikansk skådespelare

Eugene Allen "Gene" Hackman, född 30 januari 1930 i San Bernardino i Kalifornien,[1] död 18 februari 2025 i Santa Fe i New Mexico,[2][3][4] var en amerikansk skådespelare. Han fick sitt genombrott i Bonnie och Clyde (1967) och slog igenom på bred front med French Connection – Lagens våldsamma män (1971), för vilken han belönades med en Oscar.[5] Han har även mottagit en Oscar för sin roll i De skoningslösa (1992).[6] Hans sista betydande roll innan han gick i pension 2004 blev i The Royal Tenenbaums (2001), en roll för vilken han fick en Golden Globe.[7]

Gene Hackman
Gene Hackman 2008.
Gene Hackman 2008.
FöddEugene Allen Hackman
30 januari 1930
USA San Bernardino, Kalifornien, USA
Död18 februari 2025 (95 år)
USA Santa Fe, New Mexico, USA
Utbildad vidPasadena Playhouse, Art Students League of New York, University of Illinois at Urbana-Champaign och Danville High School
Aktiva år1959–2004
MakaFaye Maltese (g. 1956–1986; skilsmässa)
Betsy Arakawa (g. 1991–2025; hennes död)
Betydande roller
Buck Barrow i Bonnie och Clyde
Jimmy "Popeye" Doyle i French Connection – Lagens våldsamma män
Harry Caul i Avlyssningen
Lex Luthor i Superman-filmerna
Rupert Anderson i Mississippi brinner
Little Bill Daggett i De skoningslösa
Royal Tenenbaum i The Royal Tenenbaums
Bästa manliga huvudroll
1972 French Connection
Bästa manliga biroll
1993 De skoningslösa
Bästa manliga huvudroll - drama
1972 French Connection – Lagens våldsamma män
Bästa manliga biroll
1993 De skoningslösa
Bästa manliga huvudroll - musikal eller komedi
2002 Royal Tenenbaums
2003 Cecil B. DeMille Award
Bästa manliga huvudroll
1973 French Connection – Lagens våldsamma män & SOS Poseidon
Bästa manliga biroll
1993 De skoningslösa
IMDb SFDb

Biografi

redigera

Uppväxt

redigera

Gene Hackman var son till Eugene Ezra Hackman och Anna Lyda Elizabeth (född Gray). Han hade en bror vid namn Richard.[1] Familjen flyttade frekvent under hans tidiga år men stadgade sig i Danville i Illinois där de flyttade in hos hans mormor Beatrice. Hans far började arbeta på tryckeriet till den lokala dagstidningen. Hackman bestämde sig för att bli skådespelare redan som 10-åring.[8] Föräldrarna skiljde sig när han var 13 år gammal och fadern försvann ur familjens liv.[9]

 
Gene Hackman i USA:s marinkår.

Hackman bodde kort i Storm Lake i Iowa för att gå sitt andra år på gymnasiet på Storm Lake High School.[10] Som sextonåring hoppade han av skolan för att gå med i marinkåren. Han ljög om sin ålder vid ansökan. Han tjänstgjorde i fyra och ett halvt år som radiooperatör och var stationerad i både Qingdao och Shanghai. När den Kinesiska revolutionen hade tagit över stora delar av landet 1949 blev han istället stationerad på Hawaii och i Japan tills han muckade 1951.[11]

Efter tjänstgöringen flyttade Hackman till New York, där han hade flera olika ströjobb. Hans mor dog 1962 i en brand som uppstod till följd av hennes rökning.[12] Han började sedan studera journalistik och TV-produktion på University of Illinois eftersom han fick utbildningen gratis genom den så kallade G.I. Bill, då han tjänstgjort i amerikanska försvaret. Han hoppade senare av studierna och flyttade tillbaka till Kalifornien för att förverkliga drömmen om att bli skådespelare.[13]

Tidig karriär

redigera

Hackman kom tillbaka till Kalifornien 1956 och började studera vid Pasadena Playhouse.[13] Där blev han vän med skådespelaren Dustin Hoffman och de båda blev utbölingarna i klassen och framröstade till "minst sannolika att lyckas".[14] Hackman fick också inte bara lägst betyg i klassen, utan lägst betyg i skolans historia, vilket gjorde honom än mer bestämd att motbevisa lärarna. Han återvände till New York och han, Hoffman och Robert Duvall delade lägenheter i olika kombinationer genom 1960-talet. Hackman tog arbeten på bland annat restaurang och som dörrvakt för att finansiera sina provspelningar.[15]

Hackmans första roller var i TV-serierna The United States Steel Hour (1959), Brenner (1959), Tallahassee 7000 (1961) och Försvarsadvokaterna (1961). Han fick även teaterroller i pjäserna The Saintliness of Margery Kempe (1959) och The Premise (1960). Hans första filmroll blev en mindre som polis i filmen Mad Dog Coll (1961).[13] 1963 gjorde han sin Broadwaydebut i Children From Their Games men pjäsen spelades bara en kort tid innan den lades ner. Samma öde väntade även hans nästa pjäs, A Rainy Day in Newark.[16] Däremot blev hans kommande pjäs Any Wednesday (1964), där han spelade mot Sandy Dennis, en stor succé.[13]

Hackman blev genom pjäsen uppmärksammad av agenter i Hollywood vilket gav honom en liten men betydande biroll i filmen Lilith (1964).[17] Filmen fick till en början ett ganska dåligt mottagande av kritiker, men fick upprättelse då New York Times drog tillbaka sin recension och skrev en ny.[18] Under inspelningen blev Hackman och hans motspelare Warren Beatty goda vänner, då de enligt rykten hade exakt samma invändningar mot regissörens val.[19] Hackman återvände sedan till teatern i pjäsen Poor Richard, som gjorde över 100 spelningar under 1964 till 1965. Han gjorde också flera mindre roller i TV-serier som Hawk (1966) och The F.B.I. (1967) och i filmer som Hawaii (1966), Banning (1967) och First to Fight (1967).[14] Han fick rollen som Mr. Robinson i Mandomsprovet (1967) men fick sparken av regissören Mike Nichols tre veckor in i produktionen för att han var för ung för rollen. Han ersattes av Murray Hamilton.[20]

Genombrott

redigera
 
Gene Hackman, Estelle Parsons, Warren Beatty, Faye Dunaway och Michael J. Pollard på ett pressfoto inför Bonnie och Clyde (1967).

Hackman fick sitt genombrott i rollen som Buck Barrow, Clydes bror i Bonnie och Clyde (1967). Han fick rollen genom Warren Beatty, som spelade titelrollen som Clyde. Beatty hade haft Hackman i tankarna sedan de arbetade ihop i Lilith. Filmen blev en stor publiksuccé.[19] Hos kritikerna blev den kontroversiell och anklagad för att glorifiera mord och våld. I efterhand har den setts som startpunkten för det nya Hollywood. Slutet av filmen har blivit ikoniskt som "den blodigaste dödsscenen i filmhistorien".[21][22] Hackman nominerade till en Oscar för Bästa manliga biroll för sin insats i filmen.[19] Han återvände sedan till teatern i Broadwaypjäsen The Natural Look (1967) som bara fick en enda visning.[23] Samma år gjorde han också off-Broadwaypjäsen Fragments and The Basement.[24]

Hackman hade svårt att följa upp succén med Bonnie och Clyde, men fortsatte att arbeta i TV och på film. Han medverkade också i lågbudgetfilmer som De dödsföraktande (1969), där han spelade en fallskärmshoppare. Filmen visades på väldigt få biografer under kort tid. Man försökte till och med klippa om den för att nå fler biografer, men även det misslyckades. I efterhand har den blivit en kultfilm bland fallskärmshoppare.[25] Han blev också erbjuden rollen som fadern Mike Brady för TV-serien The Brady Bunch, men hans agent föreslog att avböja rollen och lovade Hackman en mer lovande roll.[26] Den rollen blev i filmen Jag sjöng aldrig för min far (1970), som blev sågad. Den gav dock Hackman hans andra Oscarsnominering för Bästa manliga biroll.[27]

Hackman fick sedan sitt stora genombrott i rollen som polisen Jimmy "Popeye" Doyle i French Connection – Lagens våldsamma män (1971). Han fick rollen för att den påtänkta Paul Newman var för dyr. Det ryktas även om att minst sju andra kända skådespelare tillfrågades före Hackman. Regissören William Friedkin började då istället rollsätta efter bäst passande skådespelare istället för namn, och filmen har ofta påpekats som en av de bäst rollsatta filmerna. Filmen gav Hackman en Oscar för Bästa manliga huvudroll och fick ytterligare fyra Oscars, däribland för Bästa film.[5] Filmen blev unisont hyllad och har hamnat på flera listor över tidernas bästa film.[28]

Etablerad karriär

redigera
 
Gene Hackman 1972.

Efter French Connection medverkade Hackman i tio filmer (ej inräknat hans ikoniska cameo i Det våras för Frankenstein) under fyra år som etablerade honom som en av världens största filmstjärnor.[12] Han medverkade först i den numera kultförklarade De kallblodiga (1972) för att sedan bli belönad med en BAFTA för sin roll i SOS Poseidon (1972).[29] Samma år fick han också uppmärksamhet för den kontroversiella Hetsad av snuten (1972).[30] I Fågelskrämman (1973) spelade han mot Al Pacino och filmen delade på priset Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes med filmen Föraktet (1973).[31] Han medverkade i Francis Ford Coppolas film Avlyssningen (1974), som även den vann Guldpalmen och nominerades till flera Oscars.[32]

Hackman fortsatte etablera sig i den kritikerrosade och svenskregisserade filmen Pionjärerna (1974).[33] Han repriserade sin roll som Jimmy "Popeye" Doyle i French Connection II (1975).[34] Han medverkade tillsammans med Liza Minnelli i Oh, vilket sjöslag! (1975). För sin roll i Dödligt utspel (1975) blev Hackman återigen nominerad till en BAFTA.[35] Även filmen De red för livet (1975) nominerades till priser. Efter att sedan ha gjort Biljett till helvetet (1977) fick han en roll i den stora ensemblefilmen En bro för mycket (1977), där han porträtterade officeren Stanisław Sosabowski. Rollen gav honom både bildligt och yrkesmässigt en plats bland Hollywoods största stjärnor. Filmen innehöll också stjärnor som Michael Caine, Sean Connery, James Caan, Anthony Hopkins och Robert Redford.[36]

Fortsatta framgångar

redigera

Hackman fick visa upp lite mer av sin komiska sida när han spelade skurken Lex Luthor i Superman – The Movie (1978). Filmen blev en oerhörd succé och slog rekord i flera kategorier, som till exempel filmbolaget Warner Bros bästa premiär någonsin.[37] Han repriserade rollen även i uppföljaren Superman II – Äventyret fortsätter (1980), som blev en än större succé än första filmen.[38] Hackman fortsatte under hela 1980-talet att växla mellan huvudroller och biroller. Han återförenades med sin vän Warren Beatty med en biroll i Reds (1981), som blev en stor framgång. Den fick bland annat tolv Oscarsnomineringar.[39] Han hade sedan huvudrollen i Självmordspatrullen (1983), vilket blev en stor kommersiell framgång.[40] Han syntes sedan i en biroll I skottlinjen (1983), som skördade framgångar hos kritikerna.[41] Hackman hade sedan återigen en huvudroll i Eureka (1983), som blev ett finansiellt misslyckande och fick ett mediokert mottagande hos kritiker. Senare har den fått upprättelse och kallats ett mästerverk och hamnat på listor om tidernas bästa film.[42]

 
Ronald Reagan och Gene Hackman 1987.

Hackman medverkade i inte mindre än 11 filmer mellan åren 1985 och 1988, vilket gjorde honom till den hårdast arbetande skådespelaren under denna tid tillsammans med Steve Guttenberg.[43] Hackman nominerades till en Golden Globe för Bästa manliga huvudroll för sin insats i Twice in a lifetime (1985).[44] I filmen Hoosiers (1986) spelade han huvudrollen som baskettränaren Norman Dale. Filmen blev hyllad och en kommersiell framgång. Den anses också vara en av de bästa sportfilmerna genom tiderna.[45][46][47] Hackman repriserade sin roll som Lex Luthor i Stålmannen i kamp för freden (1987). Även om den presterade bra på biograferna var det långt från filmstudions uppskattning. Den blev också brutalt sågad och anses ha förstört Christopher Reeves karriär.[48] Hackmans karriär blev inte påverkad utan tvärtom blomstrade när han året efter medverkade i Mississippi brinner (1988) och blev nominerad till en Oscar för Bästa manliga huvudroll.[49]

Hackman inledde 1990-talet med en riktig kalkonfilm, Loose Cannon (1990), där han medverkade tillsammans med Dan Aykroyd. Filmen blev ett fiasko och har ett ovanligt 0% positiva recensioner på Rotten Tomatoes.[50] Hans nästkommande film Vykort från drömfabriken (1990) blev dock en stor succé även om hans motspelerska Meryl Streep fick den största uppmärksamheten.[51] Han medverkade sedan i de tre filmerna Farligt möte (1990), Class Action (1991) och De sista dubbelagenterna (1991), som gick ganska obemärkt förbi.[52] Hackman hade lovat sig själv och sin dotter att undvika fler våldsamma roller, men inför westernfilmen De skoningslösa (1992) övertalade regissören Clint Eastwood honom att spela den sadistiske sheriffen Little Bill Daggett.[53] Filmen blev en succé och både filmen, Eastwood och Hackman hyllades av kritiker. Hackman fick sin andra Oscar för sin insats. Filmen vann även Oscars för Bästa Film, Bästa Regi och Bästa klippning, samt var nominerad i fyra andra kategorier.[6]

Vidare karriär

redigera

Hackman följde upp succén med De skoningslösa med ytterligare en succé i Firman (1993) där han spelade mot Tom Cruise.[54] Han medverkade i ytterligare en westernfilm som titelrollens bror i Wyatt Earp (1994) tillsammans med ensemblen Kevin Costner, Michael Madsen, Bill Pullman, Dennis Quaid och Isabella Rossellini. Till skillnad från De skoningslösa blev filmen både sågad och en flopp.[55] Hans nästa film, även den en western och ensemblefilm, gick något bättre med mediokra recensioner och spelade åtminstone in sin produktionskostnad. I Snabbare än döden (1995) syntes en ensemble med Leonardo DiCaprio, Sharon Stone och Russell Crowe.[56]

Hackman medverkade tillsammans med Denzel Washington i ubåtsfilmen Rött hav (1995), som fick god kritik och blev en finansiell framgång.[57] Han medverkade sedan i de båda komedierna Get Shorty (1995) och The Birdcage – lånta fjädrar (1996), som båda blev kritikerfavoriter och presterade bra på biograferna. Den sistnämnda blev även banbrytande som en av de ledande LGBTQ-filmerna, då den var först med att ta upp det tunga ämnet om AIDS-epidemin med humor.[58] Det gick sedan något sämre med de två filmerna Bakom stängda dörrar (1996) och The Chamber (1996), som båda blev sågade. Han återförenades med Clint Eastwood i Absolut makt (1997), som fick blandade recensioner.[59] I Twilight (1998) spelade Hackman mot Paul Newman och filmen blev både en flopp och sågades av kritiker.[60] Hackman gjorde en röstroll i den animerade filmen Antz (1998), som blev mycket väl mottagen av både kritiker och publik.[61] Han medverkade tillsammans med Will Smith i Enemy of the State (1998), där särskilt deras kemi hyllades.[62]

Sista rollerna och pension

redigera

Hackman medverkade i början av det nya årtusendet i ett flertal sågade filmer som inte presterade särskilt väl; däribland Under Suspicion (2000), The Replacements (2000), Heartbreakers (2001), Heist – sista stöten (2001) och Behind Enemy Lines (2001).[63] År 2001 medverkade Hackman i Wes Andersons film The Royal Tenenbaums, där både Hackman och filmen blev unisont hyllade.[64] Rollen gav Hackman en Golden Globe för Bästa manliga huvudroll.[65] Han medverkade tillsammans med Dustin Hoffman, John Cusack och Rachel Weisz i De utvalda (2003), som fick ett mediokert mottagande. Han mottog samma år Cecil B. DeMille Award på Golden Globes.[66] Hackman medverkade sedan tillsammans med Ray Romano i En president i stan (2004), vilken blev både sågad och en flopp. Det blev Hackmans sista skådespelarroll.[67]

Den 7 juli 2004 gav Hackman en exklusiv intervju med Larry King, där han berättade att han inte hade några som helst arbeten på gång och att ingen frågat efter honom. Han sa också att han trodde att hans skådespelarkarriär var över.[68] När han 2008 lanserade sin tredje bok: Escape from Andersonville, bekräftade Hackman att han pensionerat sig från skådespeleriet.[69] Han hade också fått rådet av en läkare att inte utsätta sig för stress, vilket fick honom att verkligen bestämma sig för att dra sig tillbaka.[7] Han skrev, förutom ovanstående bok, även böckerna Wake of the Perdido Star (1999) och Justice for None (2004) tillsammans med Daniel Lenihan.[69] Efter att han pensionerade sig från skådespeleriet skrev han två böcker i eget namn: Payback at Morning Peak (2011) och Pursuit (2013).[70] Han var också berättarröst i två dokumentärer: The Unknown Flag Raiser of Iwo Jima (2016) och We, the Marines (2017).[71]

Privatliv

redigera

Hackman var gift två gånger. Med sin första hustru Faye Maltese (1929–2017) fick han tre barn; Christopher Allen, Elizabeth Jean och Leslie Anne Hackman.[72] Paret gifte sig 1956 och skilde sig efter tre decennier 1986.[9] 1991 gifte sig Hackman med pianisten Betsy Arakawa.[73] De bodde i Santa Fe i New Mexico i ett hus som Hackman själv hade ritat. Hackman hade ett stort intresse för arkitektur och design.[74]

Hackman var demokrat och stödde det demokratiska partiet. Han hamnade på presidenten Richard Nixons fiendelista och sade sig vara särskilt stolt över det. Hackman pratade dock varmt om den republikanska presidenten Ronald Reagan.[12]

Hackman var cyklist.[75] 2012 blev han påkörd då han cyklade i Florida Keys.[76]

Död

redigera

Den 26 februari 2025 påträffades Hackman, hans hustru Betsy Arakawa och en hund avlidna i parets gemensamma bostad i Santa Fe, New Mexico.[2] Efter en utredning kunde myndigheterna efter en dryg vecka konstatera att Arakawa dött efter den 11 februari till följd av en allvarlig lungsjukdom orsakad av hantavirus.[77] Hackman tros ha avlidit en vecka senare, den 18 februari, baserat på hans pacemakers aktivitet.[78] Hackmans dödsorsak var hjärtfel i kombination med högt blodtryck och Alzheimers sjukdom. Han meddelade inte myndigheterna, eller någon annan, om Arakawas död, eventuellt för att han inte var medveten om det på grund av sin långt gångna Alzheimers. Hackman blev 95 år och hans hustru Betsy Arakawa blev 65 år.[77]

Filmografi

redigera

Film

redigera
År Titel Roll Notering
1961 Mad Dog Coll Polisman Okrediterad
1964 Lilith Norman
1966 Hawaii John Whipple
1967 Banning Tommy Del Gaddo
1967 Community Shelter Planning Donald Ross Kortfilm
1967 A Covenant with Death Alfred Harmsworth
1967 First to Fight Sergeant Tweed
1967 Bonnie och Clyde Buck Barrow
1968 För helvete, Mac! Löjtnant Walter Brill
1968 Shadow on the Land Thomas Davis TV-film
1969 Myteriet i statsfängelset Red Fraker
1969 De dödsföraktande Joe Browdy
1969 Sekundjakten Eugene Claire
1969 Förlista i rymden Buzz Lloyd
1970 Jag sjöng aldrig för min far Gene Garrison
1971 Doctors' Wives Dave Randolph
1971 De jagade Brandt Ruger
1971 French Connection – Lagens våldsamma män Jimmy 'Popeye' Doyle
1972 De kallblodiga Mary Ann
1972 SOS Poseidon Frank Scott
1972 Hetsad av snuten Sergeant Leo Holland
1973 Fågelskrämman Max Millan
1974 Avlyssningen Harry Caul
1974 Det våras för Frankenstein Harold, den blinda mannen Cameo
1974 Pionjärerna Zandy Allan
1975 French Connection II Jimmy 'Popeye' Doyle
1975 Oh, vilket sjöslag! Kibby Womack
1975 Dödligt utspel Harry Moseby
1975 De red för livet Sam Clayton
1977 Biljett till helvetet Roy Tucker
1977 En bro för mycket Major General Stanisław Sosabowski
1977 March or Die Major William Sherman Foster
1978 Superman – The Movie Lex Luthor
1980 Superman II – Äventyret fortsätter Lex Luthor
1981 Nattöppet George Dupler
1981 Reds Pete Van Wherry
1983 I skottlinjen Alex Grazier
1983 Two of a Kind Gud Röstroll, okrediterad
1983 Självmordspatrullen Överste Jason Rhodes
1983 Eureka Jack McCann
1984 Misunderstood Ned Rawley
1985 Twice in a lifetime Harry MacKenzie
1985 Target Walter Lloyd / Duncan 'Duke' Potter
1986 Power Wilfred Buckley
1986 Hoosiers Tränare Norman Dale
1987 Ingen utväg David Brice
1987 Stålmannen i kamp för freden Lex Luthor Även röst till Nuclear Man
1988 Bat*21 Överstelöjtnant Iceal Hambleton
1988 McGuinns blodshämnd Danny McGuinn
1988 En annan kvinna Larry Lewis
1988 Månsken över lugnt vatten Floyd
1988 Mississippi brinner FBI Agent Rupert Anderson
1989 I sista sekunden Sergeant Johnny Gallagher
1990 Loose Cannons Detective MacArthur 'Mac' Stern
1990 Vykort från drömfabriken Lowell Kolchek
1990 Farligt möte Robert Caulfield
1991 Class Action Jedediah Tucker Ward
1991 De sista dubbelagenterna Sam Boyd
1992 De skoningslösa Sheriff Bill 'Little Bill' Daggett
1993 Firman Avery Tolar
1993 Geronimo Brigad General George Crook
1994 Wyatt Earp Nicholas Earp
1995 Snabbare än döden John Herod
1995 Rött hav Kapten Frank Ramsey
1995 Get Shorty Harry Zimm
1996 The Birdcage – lånta fjädrar Senator Kevin Keeley
1996 Bakom stängda dörrar Dr. Lawrence Myrick
1996 The Chamber Sam Cayhall
1997 Absolut makt President Allen Richmond
1998 Twilight Jack Ames
1998 Antz General Mandible Röstroll
1998 Enemy of the State Edward "Brill" Lyle
2000 Under Suspicion Henry Hearst Även producent
2000 The Replacements Tränare Jimmy McGinty
2001 The Mexican Arnold Margolese Cameo
2001 Heartbreakers William B. Tensy
2001 Heist - Sista stöten Joe Moore
2001 Behind Enemy Lines Amiral Leslie Reigart
2001 Royal Tenenbaums Royal Tenenbaum
2003 De utvalda Rankin Fitch
2004 En president i stan Monroe 'Eagle' Cole
2016 The Unknown Flag Raiser of Iwo Jima Berättare Dokumentär
2017 We, the Marines Berättare Dokumentär

TV

redigera
År Titel Roll Notering
1959-1962 The United States Steel Hour Olika roller 8 avsnitt
1959-1964 Brenner Officer Richard Clayburn / Patrolman Claibourne 3 avsnitt
1961 Tallahassee 7000 Joe Lawson Avsnitt: "The Fugitive"
1961-1963 Försvarsadvokaterna Jerry Warner / Stanley McGuirk 2 avsnitt
1963 Look Up and Live Frank Collins Avsnitt: "Look Up and Live"
1963 Naked City Mr. Jasper Avsnitt: "Prime of Life"
1963 Route 66 Motorist Avsnitt: "Who Will Cheer My Bonny Bride?"
1963 The DuPont Show of the Week Douglas McCann Avsnitt: "Ride with Terror"
1963 East Side/West Side Polisman Avsnitt: "Creeps Live Here"
1966 The Trials of O'Brien Roger Nathan Avsnitt: "The Only Game in Town"
1966 Hawk Houston Worth Avsnitt: "Do Not Mutilate or Spindle"
1967 The F.B.I. Herb Kenyon Avsnitt: "The Courier"
1967 The Invaders Tom Jessup Avsnitt: "The Spores"
1967 Iron Horse Harry Wadsworth Avsnitt: "Leopards Try, But Leopards Can't"
1967 CBS Playhouse Ned Avsnitt: "My Father and My Mother"
1967 I Spy Frank Hunter Avsnitt: "Happy Birthday Everybody"
1967 Insight Holt Avsnitt: "Confrontation"
2008 Diners, Drive-Ins and Dives Sig själv Avsnitt: "Big Breakfast"

Teater

redigera
År Titel Roll Teater
1960-1961 The Premise Olika roller The Premise, New York
1963 Children from Their Games Charles Widgin Rochambeau Morosco Theatre, New York
1963 A Rainy Day in Newark Sidney Rice Belasco Theatre, New York
1963 Come to the Palace of Sin Uppträdare Lucille Lortel Theatre, New York
1964-1965 Any Wednesday Cass Henderson Music Box Theatre / George Abbott Theatre, New York
1964-1965 Poor Richard Sydney Caroll Helen Hayes Theatre, New York
1967 The Natural Look Dr. Barney Harris Longacre Theatre, New York
1967 Fragments / The Basement Baxter / Zach Cherry Lane Theatre, New York
1992 Death and the Maiden Roberto Miranda Brooks Atkinson Theatre, New York

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b] ”Gene Allen Hackman in Danville, Illinois, born abt.1930, in the 1940 US Federal Census”. Archives. https://www.archives.com/1940-census/gene-hackman-il-85063191. Läst 12 oktober 2024. 
  2. ^ [a b] Öfwerman, Ella; Elmervik, Linn; Rosengart, Rebecka (27 februari 2025). ”Gene Hackman och hans fru hittade döda”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/Gy2Mk9/gene-hackman-dod. Läst 27 februari 2025. 
  3. ^ Rahman, Abid; Strause, Jackie; Dolak, Kevin (27 februari 2025). ”Gene Hackman and Wife Betsy Arakawa’s Initial Autopsy Reports Show No Signs of External Trauma” (på amerikansk engelska). The Hollywood Reporter. https://www.hollywoodreporter.com/news/general-news/gene-hackman-wife-betsy-arakawa-found-dead-1236148749/. Läst 28 februari 2025. 
  4. ^ https://www.bbc.com/news/articles/c89ydyjewjlo (engelska)
  5. ^ [a b] ”Oscars golden anniversary: ‘The French Connection’ and ‘The Last Picture Show’ won 50 years ago”. Gold Derby. 29 september 2021. https://www.goldderby.com/article/2021/oscars-history-the-french-connection-the-last-picture-show/. Läst 14 oktober 2024. 
  6. ^ [a b] ”The 65th Academy Awards | 1993”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1993. Läst 17 oktober 2024. 
  7. ^ [a b] ”Why did Gene Hackman quit acting?”. Far Out Magazine. 8 februari 2024. https://faroutmagazine.co.uk/why-did-gene-hackman-quit-acting/#:~:text=In%20a%20rare%20moment%20of,putting%20it%20under%20any%20stress”.. Läst 19 oktober 2024. 
  8. ^ ”Gene Hackman: Least likely to succeed?”. Deseret News. 18 augusti 1988. https://www.deseret.com/1988/8/18/18775376/gene-hackman-least-likely-to-succeed/. Läst 12 oktober 2024. 
  9. ^ [a b] ”Hollywood's uncommon everyman”. The New York Times. 19 mars 1989. https://www.nytimes.com/1989/03/19/magazine/hollywood-s-uncommon-everyman.html. Läst 13 oktober 2024. 
  10. ^ ”1945 Storm Lake High School”. Classmates. https://www.classmates.com/yearbooks/Storm-Lake-High-School/137921?page=32. Läst 13 oktober 2024. 
  11. ^ ”Hackman, Eugene A., Cpl”. U.S. Marines. https://marines.togetherweserved.com/usmc/servlet/tws.webapp.WebApps?cmd=ShadowBoxProfile&type=Person&ID=357785. Läst 13 oktober 2024. 
  12. ^ [a b c] ”Gene Hackman: The tormented, brawling genius of film”. The Independent. 26 januari 2020. https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/features/gene-hackman-90-birthday-french-connection-unforgiven-a9295326.html. Läst 13 oktober 2024. 
  13. ^ [a b c d] ”Gene Hackman”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Gene-Hackman. Läst 13 oktober 2024. 
  14. ^ [a b] Shelley, Peter (2015). Gene Hackman: The Life and Work. sid. 7 
  15. ^ ”Before They Were Kings”. Vanity Fair. 15 augusti 2013. https://www.vanityfair.com/news/2004/03/gene-hackman-dustin-hoffman-hollywood. Läst 13 oktober 2024. 
  16. ^ ”Gene Hackman”. Biography. https://www.biography.com/actors/gene-hackman. Läst 13 oktober 2024. 
  17. ^ ”Six Definitive Films: The ultimate beginner’s guide to Gene Hackman”. Far Out Magazine. 30 januari 2022. https://faroutmagazine.co.uk/gene-hackman-guide-six-best-films/. Läst 14 oktober 2024. 
  18. ^ ”Nothing but a Man' and 'Lilith' Presented”. The New York Times. 21 september 1964. https://www.nytimes.com/1964/09/21/archives/nothing-but-a-man-and-lilith-presented.html. Läst 14 oktober 2024. 
  19. ^ [a b c] ”Warren Beatty: Gene Hackman Reds comments made actor tear up”. Entertainment Weekly. 15 november 2016. https://ew.com/article/2016/11/15/warren-beatty-gene-hackman-reds-comments-made-actor-tear/. Läst 14 oktober 2024. 
  20. ^ ”The Making of "The Graduate"”. Vanity Fair. Mars 2008. https://www.vanityfair.com/news/2008/03/graduate200803. Läst 14 oktober 2024. 
  21. ^ ”Pop Culture 101: Bonnie and Clyde”. TCM. 3 maj 2014. Arkiverad från originalet den 3 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140503214159/http://www.tcm.com/this-month/article/24133%7c24138/Pop-Culture-101-Bonnie-and-Clyde.html. Läst 14 oktober 2024. 
  22. ^ ”How Bonnie and Clyde’s final scene changed Hollywood”. BBC. 14 augusti 2017. https://www.bbc.com/culture/article/20170814-how-bonnie-and-clydes-final-scene-changed-hollywood. Läst 14 oktober 2024. 
  23. ^ ”The Natural Look”. Playbill. https://playbill.com/production/the-natural-look-longacre-theatre-vault-0000006916. Läst 14 oktober 2024. 
  24. ^ ”Gene Hackman and Tresa Hughes in rehearsal for the stage production Fragments/The Basement”. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/items/e7cf6660-0a5b-0130-b02d-58d385a7b928. Läst 14 oktober 2024. 
  25. ^ ”The Gypsy Moths - behind the scenes: 1969 skydiving”. Steve Swann / Youtube. 21 oktober 2013. https://www.youtube.com/watch?v=KeeQAetUWAY. Läst 14 oktober 2024. 
  26. ^ ”You'll never watch 'The Brady Bunch' the same way again after reading these 12 facts”. MeTV. 9 juni 2016. https://www.metv.com/lists/youll-never-watch-the-brady-bunch-the-same-way-again-after-reading-these-12-facts. Läst 14 oktober 2024. 
  27. ^ ”Cates's Film, 'I Never Sang for My Father,' Begins Run"”. The New York Times. 19 oktober 1970. https://www.nytimes.com/1970/10/19/archives/catess-film-i-never-sang-for-my-father-begins-run.html. Läst 14 oktober 2024. 
  28. ^ ”The best action movies of all time”. TimeOut. 13 september 2024. https://www.timeout.com/film/the-101-best-action-movies-ever-made#the-french-connection-1971%7D. Läst 14 oktober 2024. 
  29. ^ ”After 'The French Connection,' Gene Hackman Starred as a Dirty Cop in This Forgotten Drama”. Collider. 1 juli 2024. https://collider.com/gene-hackman-cisco-pike/. Läst 15 oktober 2024. 
  30. ^ ”Watch: Revisit 1972’s Controversial ‘Prime Cut’ with Gene Hackman and Lee Marvin”. Indiewire. 31 augusti 2015. https://www.indiewire.com/news/general-news/watch-revisit-1972s-controversial-prime-cut-with-gene-hackman-and-lee-marvin-182829/. Läst 16 oktober 2024. 
  31. ^ ”Scarecrow shares Cannes Film Prize”. The New York Times. 26 maj 1973. https://www.nytimes.com/1973/05/26/archives/scarecrow-shares-cannes-film-prize.html. Läst 16 oktober 2024. 
  32. ^ ”The Conversation review – Gene Hackman is unforgettable in Coppola’s paranoid classic”. The Guardian. 4 juli 2024. https://www.theguardian.com/film/article/2024/jul/04/the-conversation-review-gene-hackman-is-unforgettable-in-coppolas-paranoid-classic. Läst 16 oktober 2024. 
  33. ^ ”Gene Hackman: Celebrating The Legendary Actor’s Movie Career In Photos”. Deadline. 9 april 2024. https://deadline.com/gallery/gene-hackman-actor-movies-photos/zandys-bride-from-left-gene-hackman-liv-ullmann-1974/. Läst 16 oktober 2024. 
  34. ^ ”Gene Hackman’s Best Action Thriller Had an Even Darker Sequel”. Collider. 7 juli 2024. https://collider.com/gene-hackman-french-connection-2/. Läst 16 oktober 2024. 
  35. ^ ”Film | Actor in 1976”. BAFTA. http://awards.bafta.org/award/1976/film/actor. Läst 16 oktober 2024. 
  36. ^ ”The Epic 3-Hour War Movie That United Sean Connery, Michael Caine, Laurence Olivier & More Classic Stars”. Screen Rant. 7 juli 2024. https://screenrant.com/a-bridge-too-far-war-movie-epic-cast-sean-connery-michael-caine/. Läst 16 oktober 2024. 
  37. ^ Making Superman: Filming The Legend. 2001 
  38. ^ ”Superman II, In first weekend, sets records”. The New York Times. 22 juni 1981. https://www.nytimes.com/1981/06/22/movies/superman-ii-in-first-weekend-sets-records.html. Läst 16 oktober 2024. 
  39. ^ ”The 54th Academy Awards | 1982”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1982. Läst 16 oktober 2024. 
  40. ^ ”'Uncommon Valor' An Uncommon Hit”. Sarasota Herald-Tribune. 15 februari 1984. https://news.google.com/newspapers?nid=1755&dat=19840215&id=ZroeAAAAIBAJ&sjid=vGgEAAAAIBAJ&pg=4384,5249915. Läst 16 oktober 2024. 
  41. ^ ”Under Fire”. Time Out. 10 september 2012. https://www.timeout.com/movies/under-fire-1. Läst 16 oktober 2024. 
  42. ^ ”Sight and Sounds Greatest Films Poll 2012”. BFI. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120820050249/http://explore.bfi.org.uk/sightandsoundpolls/2012/voter/347. Läst 16 oktober 2024. 
  43. ^ Lawrence Cohn (5 oktober 1988). ”Acting Jobs Steadiest Since Studio Era”. Variety. 
  44. ^ ”Golden Globes, USA - 1986 Awards”. IMDB. https://www.imdb.com/event/ev0000292/1986/1. Läst 16 oktober 2024. 
  45. ^ ”The 25 Greatest Sports Movies Ever”. New York Daily News. 1 september 2009. Arkiverad från originalet den 16 december 2009. https://web.archive.org/web/20091216124654/http://www.nydailynews.com/sports/galleries/the_25_greatest_sports_movies_ever/the_25_greatest_sports_movies_ever.html. Läst 16 oktober 2024. 
  46. ^ ”Page 2's Top 20 Sports Movies of All-Time”. ESPN. 8 juni 2010. https://www.espn.com/page2/movies/s/top20/fulllist.html. Läst 16 oktober 2024. 
  47. ^ ”The 50 Greatest Sports Movies Of All Time!”. Sports Illustrated. 4 augusti 2003. Arkiverad från originalet den 29 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100729152903/http://sportsillustrated.cnn.com/vault/article/magazine/MAG1029256/index.htm. Läst 16 oktober 2024. 
  48. ^ Andersen, Christopher (2008). Somewhere in Heaven: The Remarkable Story of Dana and Christopher Reeve. sid. 38 
  49. ^ ”The 61st Academy Awards | 1989”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1989. Läst 17 oktober 2024. 
  50. ^ ”Loose Cannons”. Rotten Tomatoes. https://www.rottentomatoes.com/m/loose_cannons. Läst 17 oktober 2024. 
  51. ^ ”‘Postcards From the Edge’ (R)”. The Washington Post. 14 september 1990. https://www.washingtonpost.com/wp-srv/style/longterm/movies/videos/postcardsfromtheedgerhinson_a0a998.htm. Läst 17 oktober 2024. 
  52. ^ ”Company Business (1991) Review/Film; Ex-Spies in Double Trouble”. The New York Times. 25 april 1992. https://www.nytimes.com/1992/04/25/movies/review-film-ex-spies-in-double-trouble.html. Läst 17 oktober 2024. 
  53. ^ ”How Clint Eastwood convinced Gene Hackman to break a promise and win an Oscar”. Far Out Magazine. 11 september 2024. https://faroutmagazine.co.uk/how-clint-eastwood-convinced-gene-hackman-to-break-a-promise-and-win-an-oscar/. Läst 17 oktober 2024. 
  54. ^ ”The Firm”. Box Office Mojo. https://www.boxofficemojo.com/release/rl2186511873/weekend/. Läst 17 oktober 2024. 
  55. ^ ”Wyatt Earp”. Variety. 20 juni 1994. https://variety.com/1994/film/reviews/wyatt-earp-1200437510/. Läst 17 oktober 2024. 
  56. ^ ”Leonardo DiCaprio's Quick and the Dead Paycheck Came Out of Sharon Stone's Salary”. TooFab. 31 mars 2021. https://toofab.com/2021/03/31/sharon-stone-leonardo-dicaprio-quick-and-the-dead/. Läst 17 oktober 2024. 
  57. ^ ”Crimson Tide”. Box Office Mojo. https://www.boxofficemojo.com/release/rl1095599617/weekend/. Läst 18 oktober 2024. 
  58. ^ ”The Birdcage at 25: a gay comedy that broke boundaries”. BBC. 11 mars 2021. https://www.bbc.com/culture/article/20210310-the-birdcage-at-25-a-pioneering-moment-in-mainstream-cinema. Läst 18 oktober 2024. 
  59. ^ ”Absolute Power: A Whole New Meaning for Executive Privilege”. The New York Times. 14 februari 1997. https://www.nytimes.com/1997/02/14/movies/a-whole-new-meaning-for-executive-privilege.html. Läst 18 oktober 2024. 
  60. ^ ”Twilight (1998)”. The Numbers. https://www.the-numbers.com/movie/Twilight-(1998)#tab=summary. Läst 18 oktober 2024. 
  61. ^ ”Antz' Distinctive, Delightful”. Chicago Tribune. 2 oktober 1998. Arkiverad från originalet den 27 december 2014. https://web.archive.org/web/20141227153157/http://articles.chicagotribune.com/1998-10-02/entertainment/9810020021_1_antz-star-drone. Läst 18 oktober 2024. 
  62. ^ ”‘Enemy’ Has a Little Secret: Let the (Nifty) Chase Begin”. Los Angeles Times. 20 november 1998. https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1998-nov-20-ca-45382-story.html. Läst 18 oktober 2024. 
  63. ^ ”Here's one we saw earlier”. The Guardian. 25 november 2001. https://www.theguardian.com/film/2001/nov/25/davidmamet. Läst 18 oktober 2024. 
  64. ^ ”Anderson's majestic 'Tenenbaums' / Hackman at his finest in funny, affecting film”. SF Gate. 12 juli 2002. https://www.sfgate.com/movies/article/Anderson-s-majestic-Tenenbaums-Hackman-at-his-2797206.php. Läst 18 oktober 2024. 
  65. ^ ”Royal Tenenbaums, The”. Golden Globes. https://goldenglobes.com/film/royal-tenenbaums-the/. Läst 18 oktober 2024. 
  66. ^ ”Gene Hackman to Receive HFPA'S Cecil B. DeMille Award At 60th Annual Golden Globe Awards to be Telecast Live on NBC on Sunday, Jan. 19, 2003”. Business Library. 14 november 2002. Arkiverad från originalet den 9 juli 2012. https://archive.today/20120709200148/http://findarticles.com/p/articles/mi_m0EIN/is_2002_Nov_14/ai_94221542/. Läst 18 oktober 2024. 
  67. ^ ”Cameron Diaz and other celebs who have retired from stage and screen”. AZ Central. 4 april 2018. https://eu.azcentral.com/story/entertainment/movies/2018/04/04/cameron-diaz-and-other-celebs-who-have-retired/480732002/. Läst 18 oktober 2024. 
  68. ^ ”Larry King Goes One-on-One with Gene Hackman”. CNN Larry King Live - Transcript. 7 juli 2004. https://transcripts.cnn.com/show/lkl/date/2004-07-07/segment/01. Läst 19 oktober 2024. 
  69. ^ [a b] ”Just a Minute With: Gene Hackman on his retirement”. Reuters. 5 juni 2008. Arkiverad från originalet den 13 april 2010. https://web.archive.org/web/20100413115115/http://in.reuters.com/article/lifestyleMolt/idINN0429553020080605. Läst 19 oktober 2024. 
  70. ^ ”‘Payback at Morning Peak’: Actor Gene Hackman revisits the West — as a writer”. The Seattle Times. 30 juli 2011. https://www.seattletimes.com/entertainment/books/payback-at-morning-peak-actor-gene-hackman-revisits-the-west-8212-as-a-writer/. Läst 19 oktober 2024. 
  71. ^ ”'Marine for Life' Gene Hackman Narrates the Story of the USMC”. Military. 20 december 2018. https://www.military.com/undertheradar/2018/12/20/marine-life-gene-hackman-narrates-story-usmc.html. Läst 19 oktober 2024. 
  72. ^ ”In Step with Gene Hackman”. Parade. 30 december 2001. https://news.google.com/newspapers?nid=1350&dat=20011230&id=Rg4wAAAAIBAJ&pg=2998,4869880. Läst 17 oktober 2024. 
  73. ^ ”Gene Hackman's Novel Idea”. AARP. 8 september 2011. http://www.aarp.org/entertainment/arts-leisure/info-09-2011/gene-hackman.html. Läst 17 oktober 2024. 
  74. ^ ”Gene Hackman’s House in Santa Fe”. Architectural Digest. 1 april 1990. https://www.architecturaldigest.com/story/gene-hackman-santa-fe-home. Läst 17 oktober 2024. 
  75. ^ ”Catch 88-Year-Old Gene Hackman Cruising Around Santa Fe on His New E-bike”. Men's Journal. 12 december 2018. https://www.mensjournal.com/gear/catch-88-year-old-gene-hackman-cruising-around-santa-fe-on-his-new-e-bike. Läst 19 oktober 2024. 
  76. ^ ”Gene Hackman struck by car while riding bike”. CNN. 13 januari 2012. https://edition.cnn.com/2012/01/13/showbiz/hackman-accident/index.html. Läst 19 oktober 2024. 
  77. ^ [a b] ”Gene Hackman och hans fru dog av naturliga orsaker”. SVT Nyheter. 7 mars 2025. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/gene-hackman-och-hans-fru-dog-av-naturliga-orsaker. Läst 10 mars 2025. 
  78. ^ ”Gene Hackman and wife Betsy Arakawa died of natural causes several days apart, officials say” (på brittisk engelska). www.bbc.com. 7 mars 2025. https://www.bbc.com/news/articles/cqlyy1rld0ko. Läst 8 mars 2025. 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gene_Hackman&oldid=57286841”