Gauk Trandilsson

isländsk bonde på 900-talet

Gauk[a] Trandilsson, född omkring år 935, död före år 980,[1] var enligt Landnámabók en isländsk bonde från gården Stöng i TjorsådalenSydlandet. Han är omtalad i Njáls saga liksom i Haukr Valdísarsons Íslendingadrápa. Hans namn finns också ristat med runor i den berömda kammargraven i MaeshoweOrkneyöarna.

Om Gauk Trandilsson har det förmodligen funnits en saga, *Gauks saga Trandilssonar, som nu är restlöst förlorad.[2]

Rekonstruktion av långhusetgården Stöng, som förstördes vid Heklas utbrott 1104.

Landnámabók och Njáls saga redigera

Gauk Trandilsson var tredje generationens islänning. Hans far, som troligen också föddes på ön, hette Torkel (Þorkell) med tillnamnet trandill och var son till landtagningsmannen Torbjörn laxakarl, som lade under sig hela Tjorsådalen och Gnúpverjahreppr upp till Kalvån (Kálfá).[3]

I Njáls saga, kapitel 26, berättas att Gauk var fosterbror till Asgrim Ellida-Grimsson (Ásgrímr Elliða-Grímsson). Sagan beskriver Gauk som "den modigaste och ypperste man som funnits",[4][b] men "mellan Asgrim och Gauk slutade det illa, och Asgrim blev Gauks baneman".[4] Orsaken till detta omtalas inte, men då Skapte Toroddsson i kapitel 139 tar upp saken med Asgrim blir svaret: "Många skall medge, att jag inte dräpte Gauk förr, än jag var nödd till det."[4][c]

En antydan om vad som kan ha legat bakom ges i omkvädet till en medeltida dansvisa, som Guðbrandur Vigfússon såg som ett "eko" av den förlorade sagan om Gauk: Þá er Gaukr bjó í Stöng, þá var eigi til Steinastaða leiðin löng.[5] (När Gauk bodde på Stöng, var inte leden till Steinastaðir lång.) En gissning – som även utgår från folksägner – är att Gauk förförde hustrun på granngården Steinastaðir. Enligt Landnámabók var hon släkt med Asgrim Ellida-Grimsson, varför det blev osämja mellan fosterbröderna, vilket kulminerade i dråpet på Gauk.[6]

Íslendingadrápa redigera

Gauk Trandilsson är också hyllad i en halvstrof i Haukr Valdísarsons Íslendingadrápa från sent 1100-tal. Men några faktiska upplysningar om hans liv ger oss inte hyllningen. Det enda vi får veta är, att Gauk var en tapper krigare samt att han "gladde korparna". Han slog med andra ord ihjäl sina fiender, vilket asfåglar bör ha uppskattat, enligt skalden.[7]

En slutsats är dock ofrånkomlig: Gauk Trandilsson var ännu 200 år efter sin död mycket namnkunnig på Island.

En runristning redigera

Ytterligare ett vittnesbörd om Gauk Trandilssons forna ryktbarhet kommer från Orkneyöarna. Bland de många runristningarna i den berömda kammargraven i Maeshowe på ön Mainland hittade runologen Magnus Olsen två inskriptioner som han ansåg måste höra samman:[8][9]

XVIII
Þessar rúnar
reist sá maðr,
er rýnstr er
fyrir vestan haf
XVI
með þeirri öxi,
er átti Gaukr
Trandils sonr
fyrir sunnan land.

XVIII: "Dessa runor ristade den man, som runkunnigast är väster om havet (Island)..."

XVI: "...med den yxa, som Gauk Trandilsson på Sydlandet ägde."

Ristningen antas vara ungefär lika gammal som Íslendingadrápa,[10] och att det är huvudpersonen i den förlorade *Gauks saga Trandilssonar som här har blivit ihågkommen är otvivelaktigt. "Trandilsson" är nämligen ett unikt patronymikon. Det är inte bildat efter faderns namn – som var Torkel – utan efter dennes av allt att döma mycket ovanliga tillnamn trandill.[11][d]

Kommentarer redigera

  1. ^ Norrönt nominativ: Gaukr. Modern isländska: Gaukur.
  2. ^ "er fræknastur maðr hefir verit ok bezt at sér görr"
  3. ^ "en þat munu margir mæla, at eigi dræpa ek Gauk, fyrr en mér var nauðr á."
  4. ^ Ordet trandill betyder kluven stock som med flatsidan upp kunde användas till golvläggning. Varför Torkel Torbjörnsson (Gauks far) fick detta namn omtalas inte. Kanske var han en duktig golvläggare. (?)

Källor redigera

Noter redigera

  1. ^ Jónsson (1931), sid 155f.
  2. ^ Simek/Pálsson (2007), sid 106.
  3. ^ Landnámabók 5, kap. 11 i Guðni Jónssons utgåva. Gauk Trandilsson nämns inte i Sturlubók utan endast i Hauksbók och Þórðarbók (vilka haft Styrmisbók och Melabók som källor). Uppgiften kan därför saknas i utgåvor som enbart bygger på Sturlubók. Se Jónsson (1931), sid 155.
  4. ^ [a b c] Hjalmar Alvings översättning av Njals saga (1935).
  5. ^ Vigfússon (1878), §23, Lost sagas, sid cxxx.
  6. ^ Jónsson (1931), sid 169ff.
  7. ^ Íslendingadrápa strof 19.
  8. ^ Olsen (1903).
  9. ^ Jónsson (1931), sid 162ff.
  10. ^ Jónsson (1931), sid 164.
  11. ^ Jónsson (1908), sid 357.