Gårdarike
Gårdarike, Garðaríki, är en gammal norrön (fornnordisk) benämning på Kievriket som bildades av varjager som sedan togs över av vikingen Rurik av Novgorods son, prins Oleg av Kiev, vilket senare skulle lägga grunden till det moderna Ryssland, Vitryssland och Ukraina.[1]
Det är inte alltid tydligt vilket område som avses med "Gårdarike". Ibland talas det parallellt om Gårdarike och Rus, till exempel i Torvald vittfarnes saga där alla konunga á Rúzlandi ok í ǫllu Garðaríki nämns, d.v.s. 'alla kungar i Rusrike och i hela Gårdarike'.[2] Där verkar alltså "Rusrike" utgöra en del i den större enheten "Gårdarike".
Adjektivet för någon eller något från Gårdarike var gerzkr ("gärdsk"), ibland sammanblandat med girskr, som betyder grekisk.
Historik
redigeraPå vikingatida svenska runstenar förekommer även Garðar (Gårdarna). "Gårdar" var områden med handelsplatser, och kommer från slaviskans grad/gorod. 'stad' (se den engelska artikeln om slaviska bosättningar som innehåller ordledet grad). Ett annat namn för Rus som förekommer i den norröna litteraturen är Svitjod det stora, det vill säga ungefärligen det stora Sveariket.[3]
Sagokungar från Gårdarike
redigeraNordisk sagalitteratur uppger följande regenter över Gårdarike:
- Odin (enligt Hervarar saga)
- Sigrlami (Hervarar saga)
- Rollaugr (Hervarar saga)
- Radbart (Sagobrottstycken om några fornkonungar i Dana- och Sveaväldet)
- Hreggviðr (Gånge-Rolf saga)
- Hálfdan Brönufostri (kung av Svitjod enligt Sörles tåt)
- Vissavald (Olof Tryggvasons saga)
Se även
redigeraKällor
redigeraNoter
redigera- ^ ”Encyclopedia of Ukraine, vol. 2 (1988), Canadian Institute of Ukrainian Studies.”. https://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages\K\Y\KyivanRushDA.htm. Läst 20 augusti 2023.
- ^ Sigurgeir Steingrímsson, Ólafur Halldórsson & Peter Foote (utg.) 2003. Þorvalds þáttr víðfǫrla I. I: Biskupa sögur I. Reykjavík: Hið íslenzka fornritafélag. s. 89.
- ^ Lars Gahrn (2008). ”"Svitjod det stora" och Skytien - ett exempel på norrön tolkning av latinska områdesnamn”. Scandia. http://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/view/1435/1222.