Fornvästnordiska
Fornvästnordiska, även norrönatunga eller norrönaspråket (se norröna),[1][2] är en gemensam benämning för fornisländska och fornnorska. Dessa var de två fornspråken i den västra delen av Norden och användes fram till reformationstiden.[3]
| Underklass till | • nordiska språk • fornnordiska | |
|---|---|---|
| Del av | fornväst- och östnordiska | |
| Dialekt av | fornnordiska | |
Beskrivning och historik redigera
Fornvästnordiska talades i Norge och i områden koloniserade av norrmän (till exempel Island) under vikingatid och tidig medeltid. Språket motsvarar i princip dagens isländska skriftspråk. Det har en omfattande litteratur (se fornvästnordisk litteratur).
Fornvästnordiska skilde sig från fornöstnordiskan framförallt genom bevarandet av de fornnordiska diftongerna. Användningen av diftongerna upphörde i östra Norden i slutet av 900-talet och i början av 1000-talet. På Gotland, Åland, i bondska, limamål och i Österbottens svenskbygder bevarades de dock helt. Skillnaderna var i övrigt inte särskilt stora. I östra Norge talades en dialektform som kan sägas utgöra en blandning mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska element.
Mer om skillnaderna mellan västnordiska och östnordiska språk och mellan nordiska språk och andra germanska språk finns i artiklarna nordiska språk, västnordiska språk och östnordiska språk.
Se även redigera
Referenser redigera
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Norrönaspråket
- ^ norrönaspråket i Nordisk familjebok (första upplagan, 1883)
- ^ Ralph, Bo: i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 1 februari 2016.