Folktyskar (tyska: Volksdeutsche) var i Nazityskland en benämning, införd 1938, på tyska minoriteter bosatta utomlands och som inte hade tyskt medborgarskap, till skillnad från rikstyskar (tyska: Reichsdeutsche).[1] Under andra världskriget användes olika grader för att klassificera folktyskar, där klass 1 och 2 användes för infödda tyskar, medan klasserna 3 och 4 för icke-tyskar som skrev på en Volksliste, det vill säga ville bli naturaliserade. Exempelvis fanns det, i de polska områden som anslöts till Nazityskland, cirka 1 miljon folktyskar av klass 1 och 2 samt 1,7 miljoner av klass 3 och 4. Inom generalguvernementet fanns det 120 000 folktyskar.

I Polen betraktades de som skrev på Volksliste som förrädare, men det finns många dokumenterade fall där dessa personer samarbetade med den polska underjordiska rörelsen.[källa behövs]

Referenser redigera

  1. ^ Die „Volksdeutschen“ in Polen, Frankreich, Ungarn und der Tschechoslowakei, referat från konferens april 2003 i Gliwice, av Ariane Afsari, Deutsches Kulturforum östliches Europa, Potsdam, publicerat på H-Soz-Kult. Läst 30 augusti 2020.