Sunspot butterfly with graph.gif

Ett fjärilsdiagram är en grafisk presentation av hur solfläckarnas latitud varierar år från år. Eftersom solfläckarnas tenderar att ligga på latituder omkring 30 grader i början av en ny solfläckscykel, för att sedan gradvis närma sig solens ekvatorn, så bildas en geometrisk figur som påminner om en fjäril.[1]

HistorikRedigera

Solfläckscykeln upptäcktes 1843 av den tyske fysikern och botanikern Samuel Heinrich Schwabe. Efter 17 års solobservationer noterade han en periodisk variation i det genomsnittliga antalet solfläckar som kunde ses över åren.[2]

Den schweiziske astronomen Rudolf Wolf sammanställde dessa observationer och andra och lyckades rekonstruera solfläckscykeln tillbaka till 1745. Han extrapolerade sedan cykeln tillbaka till de allra första observationerna av solen, som utfördes av Galileo Galilei i början av 1600-talet. Den indexering som Wolf skapade används ännu idag.

Tills helt nyligen räknade astronomerna med 28 solfläckscykler på 309 år, mellan 1699 och 2008, vilket gav en genomsnittslängd av 11,04 år. Nyare forskning tyder dock på att den längsta cykeln, 1784-1799 i själva verket varit två cykler.[3][4] Det innebär att den genomsnittliga längden istället skulle vara ungefär 10,66 år.

De observerade cyklerna varierar mellan 9 och 14 år, med den dubbla cykeln på 1700-talet som enda avvikelse; dessa var kortare än 8 år.

Utifrån Wolfs beräkningar numreras solfläckscyklerna med början vid 1755–1766, som alltså räknas som "1".

Fjärilsdiagrammet, som är ett att åskådliggöra solfläckscyklerna infördes 1904 av de brittiska astronomerna Edward Walter Maunder och Annie Scott Dill Maunder. De var först med att relatera solfläckarnas latitud till tiden.[5] Paret Maunder beskrev den period 1645–1715 i solens historia, då nästan inga solfläckar fanns. Detta har senare kommit att benämnas Maunders minimum. De påvisade att detta i tiden sammanföll med den tid i jordens historia, som kallats "Lilla istiden", då klimatet över hela jorden karaktäriserades av osedvanligt kalla vintrar och svala somrar.

Annie och Walter Maunder publicerade 1908 verket The Heavens and their Story, med makan som huvudförfattare. Boken innehöll talrika fotografier från parets solobservationer som hon tagit i sin yrkesutövning.[6][7]

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”The Sunspot Cycle” (på engelska). Solar Physics. NASA (National Aeronautics and Space Administration). 4 mars 2015. Arkiverad från originalet den 1 april 2017. https://web.archive.org/web/20170401041212/https://solarscience.msfc.nasa.gov/SunspotCycle.shtml. Läst 23 april 2015. 
  2. ^ Schwabe (1843). ”Sonnenbeobachtungen im Jahre 1843” (på tyska). Astronomische Nachrichten 21: sid. 233-236. http://books.google.com/books?id=iFc_AAAAcAAJ&pg=RA1-PA50#v=onepage&q&f=false. Läst 23 april 2015. 
  3. ^ I. G. Usoskin, G. A. Kovaltsov, K. Mursula, R. Arlt (2009). ”A Solar Cycle Lost in 1793-1800: Early Sunspot Observations Resolve the Old Mystery” (på engelska). The Astrophysical Tidskrift 700 (2): sid. L154. doi:10.1088/0004-637X/700/2/L154. http://iopscience.iop.org/1538-4357/700/2/L154/. Läst 23 april 2015. 
  4. ^ Centuries-old sketches solve sunspot mystery” (på engelska). New Scientist: ss. 10. 1 augusti 2009. http://www.newscientist.com/article/mg20327194.400. Läst 23 april 2015. 
  5. ^ Henrik Lundstedt. ”Fjärilsdiagram”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fj%C3%A4rilsdiagram. Läst 23 april 2015. 
  6. ^ Maunder, Annie Scott Dill (Russell), Maunder, E. Walter. ”The Heavens and their Story” (på engelska). London, R. Culley. https://archive.org/details/heavenstheirstor00maunrich. Läst 13 februari 2015. 
  7. ^ John A. Eddy (juni 1976). ”The Maunder Minimum” (på engelska). Science 192 (4245): sid. 1189–1202. doi:10.1126/science.192.4245.1189. PMID 17771739.