Kustmoa[2] (Euryapteryx curtus) är en förhistorisk utdöd fågel i familjen mindre moafåglar inom ordningen moafåglar som liksom alla moafåglar tidigare förekom i Nya Zeeland. Den placeras som ensam art i släktet Euryapteryx.
| Kustmoa Förhistorisk | |
 Kustmoans förmodade utseende. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Moafåglar † Dinornithiformes |
| Familj | Mindre moafåglar † Emeidae |
| Släkte | † Euryapteryx |
| Art | Kustmoa E. curtus |
| Vetenskapligt namn | |
| § † Euryapteryx curtus | |
| Auktor | (Owen, 1846)[1] |
Utseende och levnadssätt redigera
Kustmoa var en relativt liten moafågel där storleksskillnaden mellan hane och hona var mycket stor.[3] Hanen var en drygt halvmeter hög och vägde 12-20 kg, medan honan var dubbelt så hög och kunde väga så mycket som 109 kg.[4] Från början beskrevs två arter i släktet, E. curtus och E. gravis. Dessa visade sig vara en och samma art, antingen bara olika kön[5] eller två olika underarter.[6]
I släktena Eurapteryx och Emeus hade fåglarna väldigt långa luftstrupar, upp till en meter långa och formade en lång ögla i kroppen.[7] Detta förekommer även bland svanar, tranor och pärlhöns. Det spekuleras att moafåglarna kunde yttra ett djupt läte som bar långt.
Föda redigera
Fågelns näbb var relativt trubbig och svag,[7] vilket troligen gjorde att den levde av mjukare växtdelar än de övriga arterna i familjen, inklusive frukt och bär. Den kan också ha ätit insekter.
Förekomst redigera
Olikt övriga moafåglar förekom den på både Nordön och Sydön, där den påträffades i låglänta områden i torra skogar, kustnära dynfält, gräs- och buskmarker. Subfossila lämningar är allra vanligast i kustnära avlagringar, vilket tyder på att de olika populationerna beblandades relativt nyligen via landbroar via landbro mellan öarna under Pleistocen.[4] Den dog ut någon gång mellan år 1350 och 1450.[8]
Noter redigera
- ^ Owen, R. (1846). A History of British Fossil Mammals and Birds. London, UK: John Van Voorst
- ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ Worthy, T. H. 1987: Sexual dimorphism and temporal variation in the North Island moa species Euryapteryx curtus (Owen) and Pachyornis mappini Archey. National Museum of New Zealand Records 3: 59–70.
- ^ [a b] Bunce, M., Worthy, T. H., Phillips, M. J., Holdaway, R. N., Willerslev E., Haile, J., Shapiro, B., Scofield, R. P. Drummond, A., Kamp, P. J. J. & Cooper, A. 2009. The evolutionary history of the extinct ratite moa and New Zealand Neogene paleogeography. Proceedings of the National Academy of Science 106(49): 20646–20651.
- ^ Gill, B. J. (2010). ”Regional comparisons of the thickness of moa eggshell fragments (Aves: Dinornithiformes)”. Records of the Australian Museum 62: sid. 115–122. doi:.
- ^ Worthy, T. H.; Scofield, R. P. (2012). ”Twenty-first century advances in knowledge of the biology of moa (Aves: Dinornithiformes): a new morphological analysis and moa diagnoses revised”. New Zealand Journal of Zoology 39 (2): sid. 87–153. doi:.
- ^ [a b] Worthy, T. H. & Holdaway, R. N. 2002. The lost world of the moa . Bloomington: Indiana University Press.
- ^ Hume, J. P.; Walters, M. (2012). Extinct Birds. London: A & C Black. sid. 116–117. ISBN 1-4081-5725-X
