Einar Gilsson (Einarr Gilsson) var en isländsk bygdeskald och troligen den förste som diktade rimor (rímur).[1] Han levde på 1300-talet.

Levnad redigera

Einar Gilssons födelse- och dödsår är okända liksom hans härstamning. Det har dock gissats att han tillhörde den berömda Gilsbakkaätten.[2] Han omtalas några gånger i brev från mitten av 1300-talet – första gången 1339 – varav framgår att han bodde vid Skagafjorden på norra Island. Från 1367 till 1369 var han lagman (lögmaðr) för nord- och västlandet.

Verk redigera

Einars viktigaste verk är Ólafs ríma Haraldssonar som anses vara den äldsta riman på Island, och som har bevarats i Flateyjarbók. Dikten består av 65 strofer på versmåttet ferskeytt [3] och handlar om Olav den heliges liv, främst slaget vid Stiklastad, Olavs fall och järtecknen efter hans död. Som grund för dikten ligger Snorre Sturlassons framställning.

Einars övriga dikter har överlevt endast tack vare att de blivit inkluderade i Arngrim Brandssons Guðmundarsaga om helgonbiskopen Gudmund Arason. Stroferna, som behandlar samma helgon, är oftast löst infogade i sagans handling men är ibland samlade i mindre grupper. Man har här kunnat särskilja resterna av två drapor på versmåtten drottkvätt och hrynhenda. Den drottkvädna dikten, av vilken återstår 40 strofer, är en berättande biografisk dikt med tonvikten lagd vid biskopens mirakler och kraftgärningar. Av den hrynhenta dikten finns i sagan 17 strofer som redogör för ett samtal mellan Gudmund och ärkebiskop Tore i Nidaros stift. Slutligen innehåller sagan också en flokkr på 21 strofer om ett övernaturligt väsen, Selkolla, som den helige Gudmund lyckades oskadliggöra.

Eftermälet redigera

Einar Gilsson var ingen stor skald. Finnur Jónsson beskrev både hans drapor och rimor som "ett torrt berättande utan poetisk flykt". Men oavsett hur Einar kan värderas som poet, så markerar hans Ólafsríma en vändpunkt: Efter denna tid kom diktningen på Island att under mer än 500 år fullständigt domineras av rimor, på samma sätt som drottkvätt hade varit förhärskande under det föregående halva årtusendet.

Noter redigera

  1. ^ Rimor är episka dikter, oftast med fyra rader i varje strof, som övertagit en del av skaldediktningens konstgrepp såsom allitteration, kenningar, och liknande. De har ursprungligen sjungits, liksom kväden och ballader.
  2. ^ Denna förmodan framfördes först av Guðmundur Þorláksson i Udsigt over de norsk-islandske skjalde fra 9. til 14. århundrede, København, 1882, sid 168, och fick stöd av Finnur Jónsson, a.a., sid 14.
  3. ^ Ferskeytt är en fyrradig strof med slutrim mellan första och tredje raderna samt mellan andra och fjärde. Första och andra respektive tredje och fjärde raderna har allitteration.

Källor och litteratur redigera

  • Finnur Jónsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, III, 2 utg., København, 1924, sid 13-14.

Om rimor:

  • Peter Hallberg, Den fornisländska poesin, Verdandis skriftserie 20, 1965, sid 171-176.

Externa länkar redigera