Öppna huvudmenyn

Effsingar

del av varpen som inte går att väva slut
För växten efsing, se Kvickrot.

Effsingar (eller äfsingar, efsingar, eppsingar, näppsingar) är den del av varpen som man aldrig kan väva slut. Mot slutet av varpen måste ändå den sista biten förbli ovävd eftersom solven som är förbundna med tramporna är placerade bakom slagbommen.

Effsingarna är lika långa som avståndet från sista inslaget till de bakre solven, vilket kan vara upp till en meter, alltefter vävstolens konstruktion. Om väven ska ha en frans kan effsingarna användas för att knyta en sådan.

EtymologiRedigera

Efsing kan härledas från ett fornnordiskt ord efsa, som betyder avskära.[1] Effsingar är alltså något som blivit avskuret.

Dialektalt har effsing i överförd bemärkelse blivit ett skämtsamt uttryck för Litet och svagt barn, barnunge, d.v.s. något som just inte duger till någonting. En annan dialektal tolkning av effsing = barnunge kan vara glad och livlig pojke.[2]

KällorRedigera

  1. ^ Eppsingar, Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 120, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  2. ^ Effsing Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 114 [2] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962