Bombus superbus
Bombus superbus[2][3][4] är en biart som först beskrevs av Borek Tkalcu 1968. Den ingår i släktet humlor och familjen långtungebin.[5][6] Inga underarter finns listade.[5]
| Bombus superbus | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Egentliga insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Långtungebin Apidae |
| Släkte | Humlor Bombus |
| Undersläkte | Mendacibombus[1] |
| Art | Bombus superbus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombus superbus | |
| Auktor | (Tkalcu, 1968) |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Beskrivning redigera
Arten är övervägande svart, ibland med en del gula hår på hjässan, med ett klargult band tvärs över mellankroppen och på tergit[7] 1 och 2 (pälsen på tergit 2 är dock uppblandad med en del svarta hår). Resten av bakkroppen är svart, dock han det finnas en del helt eller delvis vita hår. Karaktärerna syns bäst på honorna; hanarna identifieras främst genom könsdelarnas utseende. Honorna (drottningarna och arbetarna) är påtagligt stora humlor.[8]
Ekologi redigera
Habitatet utgörs av blomsterrika, alpina gräsmarker på höjder mellan 4 800 och 5 220 meters höjd. Arten är polylektisk, den flyger till blommande växter från flera olika familjer, som korgblommiga växter (fjällskäror), gentianaväxter (till exempel Gentiana algida) och ärtväxter (till exempel Hedysarum pseudastragalus).[8]
De första individerna insamlades troligen redan i slutet på 1800-talet, men på grund av att utbredningsområdet är så glest befolkat föll den i glömska och beskrevs inte förrän långt senare. De första från början säkert identifierade exemplaren upptäcktes först år 1990 då fyra exemplar hittades, men sedan lyste humlan med sin frånvaro, trots flera expeditioner till området, och man kände till väldigt litet om humlans ekologi. År 2014 påträffade emellertid en expedition för första gången arten på en blomsteräng på över 5 200 meters höjd, och man kunde till slut fastställa dess habitat.[9]
Utbredning redigera
Arten är endast känd från den tibetanska högplatån, där den förekommer i Kunlunbergen och i Danglabergen längs gränsen mot Qinghai.[8]
Källor redigera
- ^ ”Mendacibombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/md.html. Läst 23 januari 2015.
- ^ (2008) , manuscript, World Bee Checklist Project - update 2008-09
- ^ Williams, P. H. (1998) An annotated checklist of bumble bees with an analysis of patterns of description (Hymenoptera: Apidae, Bombini), Bulletin of the Natural History Museum (Entomology), vol. 67, no. 1
- ^ (2006) , website, Bombus - bumblebees of the world
- ^ [a b] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (red.) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/bombus+superbus/match/1. Läst 29 augusti 2017.
- ^ ITIS Bees: World Bee Checklist. Ruggiero M. (project leader), Ascher J. et al., 2009-09-28
- ^ Tergiter är segmenten på bakkroppens ovansida; de numreras med början framifrån.
- ^ [a b c] Paul H. Williams, Jiaxing Huang, Pierre Rasmont & Jiandong An (2016). ”Early-diverging bumblebees from across the roof of the world: the high-mountain subgenus Mendacibombus revised from species' gene coalescents and morphology (Hymenoptera, Apidae)” (på engelska) (PDF, 13,3 MB). Zootaxa (Auckland, Nya Zeeland: Magnolia Press) 4204 (1): sid. 24–28. ISSN 1175-5334. http://www.atlashymenoptera.net/biblio/362_Williams_et_al_2016_Mendacibombus_Zootaxa_4204p072_FULL.pdf. Läst 27 augusti 2017.
- ^ Paul Williams (2014). ”One of the oldest and rarest bumblebees rediscovered” (på engelska) (PDF, 712 kB). Buzzword – The Bumblebee Conservation Trust's members' newsletter (26). http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/Williams14_superbus.pdf. Läst 29 augusti 2017.