För andra betydelser, se Den blodiga söndagen.

Blodiga söndagen (ryska: Кровавое воскресенье) kallas söndagen den 22 januari 1905 (9 januari enligt GS) med anledning av den massaker i Sankt Petersburg i dåvarande Kejsardömet Ryssland där demonstranter som visade missnöje mot tsar Nikolaj II blev nedskjutna av Kejserliga ryska armén.[1]

Blodiga söndagen
Bloody Sunday Russia 1905.png
Rekonstruktion av händelsen, ur en spelfilm från 1925.
PlatsSankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Datum22 januari 1905 (9 januari enligt GS)
KaraktärMassaker
Part IFabriksarbetare, missnöjda demonstranter
Part IIRyska militären
DödaVarierar
Demonstranter tågande mot Vinterpalatset.

BakgrundRedigera

I Ryssland hade polisen och myndigheterna i början av 1900-talet upprättat ett slags officiellt sanktionerade arbetarorganisationer inom ramen för det som kom att kallas polissocialism. På hösten 1904 hotades en av dessa organisationer: Församlingen för ryska fabriksarbetare i Sankt Petersburg. På Putilovverken hade fyra medlemmar från organisationen på godtyckliga grunder avskedats innan julen 1904.[1][2] Fabrikens direktör, S. I. Smirnov hade dessutom uttalat sig starkt fientligt mot arbetarförsamlingen. Organisationens ledare, den ortodoxa prästen Georgij Gapon, försökte först få arbetarnas jobb tillbaka, men det misslyckades. För att inte församlingen och Gapon skulle förlora anseende och förtroende hos arbetarna insisterade han på att återinrätta arbetarna. Den 16 januari (3 januari g.s.) beslöt arbetarna på Putilovverket för att gå ut i strejk, vilket Gapon omedelbart stödde. Strejken spred sig snabbt från Putilov till andra fabriker i staden. Den 20 januari var hela Sankt Petersburg kraftigt påverkat av strejken då två tredjedelar av alla arbetare i staden strejkade. Det motsvarar 100 000 arbetare på 382 företag.[3]

FörloppetRedigera

Inför demonstrationenRedigera

Fabriksarbetarförsamlingen och dess elva sektioner blev snabbt en samlingspunkt för de strejkande och dessa började snart att diskutera hur man skulle gå vidare för att få igenom sina krav. En idé som dök upp var att arbetarna skulle presentera en skrivelse till tsar Nikolaj II, så att denne skulle förstå arbetarnas svåra situation. Sektionerna arbetade fram en skrivelse med titeln "En högst ödmjuk och lojal petition" och fader Gapon tog själv på sig uppdraget att överlämna skrivelsen till tsaren. Det bestämdes dessutom att varje sektion av arbetarföreningen skulle hålla varsitt demonstrationståg på söndagen den 22 januari och att de skulle mötas på Palatstorget utanför Vinterpalatset kl. 14:00.[1]

Kopior av petitionen hade i förväg skickats till tsaren och viktiga ministrar, som dock inte förstod allvaret i situationen. Inrikesministern försäkrade tsaren om att en styrkedemonstration från arméns sida skulle räcka för att stoppa det planerade demonstrationståget.[1]

Demonstrationståget och dödligt våldRedigera

Georgij Gapon ledde under söndagen det största demonstrationståget, nämligen det från Putilovverken. För att inge ett större förtroende för tåget så ansträngde sig arrangörerna för att klä det med religiösa symboler. Ikoner, religiösa symboler och porträtt på olika tsarer bars längst fram i tåget. Runt kl. 11 började den stora processionen från Putilovverken att röra sig mot Vinterpalatset samtidigt som de sjöng böner och nationalsången. [1]

Vid Narva-triumfbågen möttes arbetarna av beväpnade soldater. Dessa försökte först skingra demonstranterna med kavalleri och varningsskott. Arbetarna blev dock än mer sammansvetsade av det väpnade motståndet, de sjöng högre än tidigare och började att springa mot trupperna. Det var då soldaterna började skjuta rakt in i folkmassan. De allra flesta dödsoffren under den blodiga söndagen skedde vid Narva-triumfbågen.[1]

Lista på kraven berörde bland annat inkallandet av en nationalförsamling och begäran om ökade rättigheter och skydd för arbetare. Tsaren befann sig inte i Vinterpalatset, och regeringstrupperna besköt demonstranterna då de närmade sig palatset. Uppgifter om antalet döda är osäkra, men över hundra dödades och flera hundra sårades.[källa behövs]

KällorRedigera

NoterRedigera

Externa länkarRedigera