Befolkningspolitik kallas sammanfattningen av de politiska åtgärder genom vilka staten eller den organiserade samhällsmakten söker att reglera folkmängden, och folkmängdens sammansättning.

En världskarta som visar total fertilitet, avseende åren 2005-2010.

  7-8 barn
  6-7 barn
  5-6 barn
  4-5 barn

  3-4 barn
  2-3 barn
  1-2 barn
  0-1 barn

Under merkantilismen förfäktades idén att en stats välmåga kunde mätas i, och främjas av, stor befolkningstillväxt. I Europa vidtog stater många åtgärder för att främja befolkningstillväxt (så kallad natalism), genom att ge skattelättnader till stora barnfamiljer, uppmuntra till äktenskap i ung ålder, med mera. Adam Smith vände sig mot den förda befolkningspolitiken, och förordade att staten endast skulle ingripa i rättsligt hänseende i människors liv, och för tillförsäkra människor att naturrätten upprätthölls. Boken Kris i befolkningsfrågan från 1934 problematiserade de låga födelsetalen i Sverige.

1798 utkom Robert Malthus med An Essay on the Principle of Population, som åter förfäktade idén om att politiken borde ingripa i befolkningen, när han hävdade att människor har en benägenhet att föröka sig i större utsträckning än tillgångarna och underhållsmedlen tilltog. Under 1900-talet blev nymalthusianismen vedertagen i stora delar av världen, och tog sig yttringar i befolkningspolitiken genom bland annat Sex- och samlevnadsundervisning, främjande av bruk av preventivmedel och abort, Kinas ettbarnspolitik, med mera (så kallad antinatalism). Begreppet överbefolkning blev vanligt förekommande på 60-talet, men diskuteras idag relativt sällan.

Befolkningsstatistik är en av befolkningspolitikens vetenskaper.

KällorRedigera

  • Nordisk familjebok, uggleupplagan, band 2. Armatoler - Bergsund, Stockholm 1907