Befolkningspolitik
Befolkningspolitik kallas sammanfattningen av de politiska åtgärder genom vilka staten eller den organiserade samhällsmakten söker att reglera folkmängden, och folkmängdens sammansättning.
| 7-8 barn 6-7 barn 5-6 barn 4-5 barn | 3-4 barn 2-3 barn 1-2 barn 0-1 barn |
Under merkantilismen förfäktades idén att en stats välmåga kunde mätas i, och främjas av, stor befolkningstillväxt. I Europa vidtog stater många åtgärder för att främja befolkningstillväxt (så kallad natalism), genom att ge skattelättnader till stora barnfamiljer, uppmuntra till äktenskap i ung ålder, med mera. Adam Smith vände sig mot den förda befolkningspolitiken, och förordade att staten endast skulle ingripa i rättsligt hänseende i människors liv, och för tillförsäkra människor att naturrätten upprätthölls. Boken Kris i befolkningsfrågan från 1934 problematiserade de låga födelsetalen i Sverige.
1798 utkom Robert Malthus med An Essay on the Principle of Population, som åter förfäktade idén om att politiken borde ingripa i befolkningen, när han hävdade att människor har en benägenhet att föröka sig i större utsträckning än tillgångarna och underhållsmedlen tilltog. Under 1900-talet blev nymalthusianismen vedertagen i stora delar av världen, och tog sig yttringar i befolkningspolitiken genom bland annat Sex- och samlevnadsundervisning, främjande av bruk av preventivmedel och abort, Kinas ettbarnspolitik, med mera (så kallad antinatalism). Begreppet överbefolkning blev vanligt förekommande på 60-talet, men diskuteras idag relativt sällan.
Befolkningsstatistik är en av befolkningspolitikens vetenskaper.
Källor redigera
- Nordisk familjebok, uggleupplagan, band 2. Armatoler - Bergsund, Stockholm 1907