Öppna huvudmenyn

Backstuga

en liten enkel stuga belägen på annans mark, bebodd av personer, backstugusittare
Backstuga kan också, i södra och västra Sverige, beteckna en jordstuga.

En backstuga är en liten enkel stuga belägen på annans mark, bebodd av personer, backstugusittare, utan eget jordbruk, exempelvis åldringar eller hantverkare.

Ordet backstuga syftar på att den är belägen på obrukbar mark och utan tillhörande åkermark ("på bar backe"). Ofta låg dessa stugor på stenig mark som inte dög att bruka, inte sällan i en skogsbacke, ibland på en allmänning. Själva byggnaden kunde ägas av innehavaren, men den stod på mark som ägdes av någon annan.[1] Därmed var backstugan inte skattelagd, och i motsats till torpen ofta upplåtna utan dagsverkesskyldighet. Boendeytan kunde vara knapp, kring 15 m² — ibland större för exempelvis skräddare eller skomakare med familj.

Begreppet är känt sedan början av 1600-talet, men först från 1800-talets början redovisades backstugusittare separat från torpare. 1805 års ståndsstatistik säger drygt 28 000 arbetsföra manliga backstugusittare. Vid 1800-talets mitt 45 000, och år 1885 redovisas 50 000.[1][2]

Därutöver beboddes backstugor ofta av gamla orkeslösa människor och kunde exempelvis anvisas åt undantagsmän, pensionerade trotjänare, eller socknens fattighjon.

En av Sveriges bäst bevarade backstugemiljöer finns i Åsle utanför Falköping.

BilderRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Backstugusittare i Herman Juhlin-Dannfelt, Lantmannens uppslagsbok (1923)
  2. ^ Anne Marie Klang (2004). ”Backstugusittare eller ”bredvidfolket””. Skoghistoria. Kristofer Kabo & Björn Möller. http://www.skoghistoria.se/backstugusittare/. Läst 15 januari 2017.