Ba-ta-clan är en operett (chinoiserie musicale - musikalisk kineseri) i en akt med musik av Jacques Offenbach och libretto av Ludovic Halévy. Den hade premiär den 29 december 1855 på Théâtre des Bouffes Parisiens i Paris.[1]

Jacques Offenbach

Titeln är en ordlek på "bataclan", uppdelad i tre stavelser med bindestreck, som om det vore ett kinesiskt ord. Det franska uttrycket "tout le bataclan" kan översättas med "hela konkarongen" eller "rubb och stubb".

HistoriaRedigera

 
Teckning 1855

Ba-ta-clan var Offenbachs första stora succé och den första att spelas på hans vinterteater Salle Choiseul.[1] Verket var en satir över det mesta från samtida politik till konventioner inom grand opéra. Det spelades ofta i Paris, London och New York, och Offenbach utökade så småningom verket till en helaftonsföreställning med elva medverkande. Offenbachs tidiga operetter var småskaliga enaktare, då lagen i Frankrike begränsade musikaliska scenverk (operor undantagna) till enaktare med högst tre sångare och eventuellt några stumma karaktärer.[2] 1858 ändrades lagen och Offenbach kunde komponera fullskaliga verk såsom Orfeus i underjorden.

1865 invigdes teaterscenen Bataclan i Paris, uppkallad efter operetten.[3]

Ba-ta-clan framfördes i England den 20 maj 1857 på St James's Theatre under Offenbachs andra visit till London, arrangerad av hans svärfar John Mitchell. Offenbach tog med sig hela teaterkompaniet från Bouffes-Parisiens inklusive orkestern och framförde 19 olika verk varav 11 av honom själv.[4] 1867 producerades verket som en tredelad föreställning på St George's Opera House i London (Ching-Chow-Hi) vid sidan av La Chatte métamorphosée en femme (Puss in Petticoats) och premiären på Arthur Sullivans The Contrabandista.[5]

Från början var verket en pik åt kejsaren Napoleon III, men den satiriska handlingen är tidlös och kejsar Fé-ni-han kan representera vilken stor ledare som önskas.[6] Tre år efter att andra franska republiken hade störtats och ersatts av andra franska kejsardömet kunde den falske kinesen göra narr av tidens chauvinism; allt styrs av staten, precis som i det påhittade Kina som avbildas på scenen.[7]

Operetten framfördes den 2 april 1861 på Mindre teatern i Stockholm.

PersonerRedigera

Roller Röststämma Premiärbesättning 29 december 1855
(Dirigent: Jacques Offenbach)
Fé-an-nich-ton sopran Marie Dalmont
Ké-ki-ka-ko tenor Jean-François Berthelier
Ko-ko-ri-ko baryton Prosper Guyot
Fé-ni-han tenor Étienne Pradeau
Förste konspiratör tenor
Andre konspiratör tenor

HandlingRedigera

 
Nothäfte

Handlingen äger rum i Ché-i-no-or, i trädgården till kejsar Fé-ni-hans palats, med kiosker och pagoder. Vaktchefen Ko-ko-ri-ko står i spetsen för en konspiration att störta kejsaren. Operetten börjar med att konspiratörerna förklarar scenen på kinesiska. De går ut och prinsessan Fé-an-nich-ton läser en bok - La Laitière de Montfermeil av Paul de Kock; hon noterar att Ké-ki-ka-ko bläddrar igenom ett exemplar av La Patrie. De inser att ingen av dem är kineser utan fransmän. Ké-ki-ka-ko är Viscount Alfred Cérisy, en gång skeppsbruten vid Kinas kust och tillfångatagen, torterad och förd till palatset och dömt att endast sjunga rebellsången Ba-ta-clan. Fé-an-nich-ton erkänner i en sång att hon är Mademoiselle Virginie Durand, en sopransångerska som var på en Fjärran Östernturné för att inviga befolkningen i den franska repertoaren: Hugenotterna och Kameliadamen, La Juive och Les Rendez-vous bourgeois, Phèdre och Passé minuit, då hon togs tillfånga av Fé-ni-hans soldater. De två parisarna drömmer om hemlandet och Fé-an-nich-ton sjunger 'Ronde de Florette'. De bestämmer sig för att fly.

Konspiratörerna återvänder, men när de blir ensamma beklagar sig Fé-ni-han; i själva verket är han Anastase Nourrisson från Brive-la-Gaillarde och hans enda önskan är att återse Frankrike. Ko-ko-ri-ko kommer hotfullt tillbaka och han och Fé-ni-han sjunger en duett på låtsas-Italienska i stil med Bellini.[1] I själva verket har Fé-an-nich-ton och Ké-ki-ka-ko blivit stoppade av Ko-ko-ri-ko när de försökte fly och kejsaren har dömt dem till döden.

Virginia och Alfred sjunger en sista gång La Ronde de Florette och Fé-ni-han blir förvånad att de talar franska, lika förvånade är de över att kejsaren talar deras språk. Fé-ni-han kör ut konspiratörerna och berättar att han för åtta år sedan fördes inför den riktige prins Fé-ni-han och fick höra att det enda sätt på vilket han skulle slippa avrättas vad att anta kejsaren roll. Han ger nu Ké-ki-ka-ko samma erbjudande men han vägrar och frågar varför en revolt är på uppgång. Fé-ni-han har av misstag dödat landets mest ädla men och nu hotas han av en konspiration. Ké-ki-ka-ko hotar att förena sig med konspiratörerna och kallar på dessa genom att sjunga hymnen "Ba-ta-clan" (mixad med koralen "Ein feste Burg" från "Hugenotterna"). Fé-ni-han får ett brev från en av konspiratörerna i vilket det avslöjas att han och Ko-ko-ri-ko också är fransmän och han lovar se till att de kan fly om han får bli kejsare. Allt slutar med en repris av sången "Ba-ta-clan" medan Fé-an-nich-ton, Ké-ki-ka-ko och Fé-ni-han förbereder hemfärden till Frankrike.

InspelningarRedigera

Jacques Offenbach: Ba-Ta-Clan, Orkester Jean-François Paillard, Kör Philippe Caillard

  • Dirigent: Marcel Couraud
  • Sångare: Huguette Boulangeot (Fé-an-nich-ton), Raymond Amade (Ké-ki-ka-ko), Rémy Corazza (Fé-ni-han), René Terrasson (Ko-ko-ri-ko)
  • Inspelningsdatum: mars 1966
  • Skivmärke: Erato 063-19 989-2 (CD, med Les Bavards)

Jacques Offenbach: Ba-Ta-Clan, L'Ensemble de Basse-Normandie

  • Dirigent: Dominique Debart
  • Sångare: Maryse Castets (Fé-an-nich-ton), Vincent Vittoz (Ké-ki-ka-ko), Bernard van der Meersch (Fé-ni-han), Michel Hubert (Ko-ko-ri-ko)
  • Inspelningsdatum: 1986
  • Skivmärke: Pluriel PL 3374 (CD)

Se ävenRedigera

NoterRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c] Lamb A. Ba-ta-clan. In: The New Grove Dictionary of Opera. Macmillan, London and New York, 1997.
  2. ^ ”European Operetta: 1850-1880”. www.musicals101.com. http://www.musicals101.com/operetta.htm. 
  3. ^ Website of Le Bataclan Arkiverad 29 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine..
  4. ^ Lamb, Andrew. "Offenbach's conquest of London", About the House, Vol. 5, No. 12, Summer 1980, s. 35–39. The article was originally published by the Offenbach 1980 Centenary Committee, London.
  5. ^ Lamb, Andrew. Offenbach's conquest of London. About the House, Vol.5, No.12, Summer 1980, s. 35-39. The article was originally published by the Offenbach 1980 Centenary Committee, London.
  6. ^ Jacques Offenbach: Ba-ta-clan. I: Kaminski, Piotr. Mille et Un Opéras. Fayard, 2003, s. 1062.
  7. ^ Yon, Jean-Claude. Jacques Offenbach. Éditions Gallimard, Paris, 2000, s. 164.

Externa länkarRedigera