Atavism, från latinets atavus, som betyder "farfars farfars far" eller möjligen "anfader" mer allmänt, är när en egenskap, som är känd från tidigare släktled eller ett primitivt stadium, förekommer i ett mycket senare led i en organisms evolutionshistoria efter att under en tid ha saknats. Detta är möjligt genom att generna för en sådan egenskap ofta huvudsakligen finns kvar i DNA, även när en liten lokal förändring i arvsmassan gör att de inte kommer till påtagligt uttryck i organismen i övrigt (fenotypen).

Människor som på olika sätt uppvisade djuriska drag, som övertaliga bröstvårtor eller mycket kraftfull kroppsbehåring diagnosticerades på 1800-talet med att de led av "atavism".[1] Idag vet vi att de led av andra medfödda sjukdomar som hypertrichosis lanuginosa congenita.[1] Forskningen vid den här tiden intresserade sig dock mycket för fenomenet och menade att dessa människor kunde utgöra förlorade länkar i utvecklingskedjan.[1] Även Darwin skrev om atavism i andra volymen av Variations of animals and plants under domestication från 1866 där han omnämner "apkvinnan" Julia Pastrana.[1]

Inom socialvetenskap är atavism en kulturell tendens, som när folk i modern tid återgår till forna tiders tänkesätt och seder.

Fernand Léger använde ordet "atavistisk" när han nedvärderande beskrev surrealismen.[1]

Atavism betyder också bakslag.[2]

Se ävenRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e] Magnus Bärtås & Fredrik Ekman (2001) Orienterarsjukan och andra berättelser, Bokförlaget DN, sid:37-40, isbn 91-7588-393-7
  2. ^ Nordisk familjebok, 1924