Alternativ för Tyskland

tyskt politiskt parti
(Omdirigerad från AfD)

Alternativ för Tyskland (tyska: Alternative für Deutschland, AfD) är ett högerpopulistiskt och nationalistiskt parti i Tyskland grundat 6 februari 2013[1]. AfD grundades som ett nationalkonservativt och euroskeptiskt parti, där en av huvudfrågorna var att verka för en upplösning av eurosamarbetet. Senare har eurofrågan hamnat i skuggan av kritik mot invandring och islam.[2]

Alternativ för Tyskland
Alternative für Deutschland
Alternative-fuer-Deutschland-Logo-2013.svg
FörkortningAfD
LandTyskland
PartiordförandeJörg Meuthen,
Alexander Gauland
Grundat6 februari 2013 (6 februari 2013)
HuvudkontorSchillstrasse 9-10
10785 Berlin
Antal medlemmar20 314 (8:a)
Politisk ideologiNationalkonservatism
Nationalism
Högerpopulism
Euroskepticism
Politisk positionHöger till extremhöger
Politisk grupp i EuropaparlamentetID-gruppen
Färg(er)Blått
UngdomsförbundJunge Alternative
Europaparlamentet
Röstandel
11,0 %
Mandat
11 / 96
Förbundsdagen
Röstandel
12,6 %
Mandat
89 / 709
Webbplats
http://www.alternativefuer.de
Tysk politik
Politiska partier
Val

HistoriaRedigera

Partiets förhistoria (1992-2012)Redigera

I och med Maastrichtfördraget från 1992 satte EU som mål att införa en europeisk valuta. Det ledde till att en grupp eurokritiker runt FDP-politikern Manfred Brunner bildade partiet Bund freier Bürger (BFB) som kombinerade motståndet mot euron med högerpopulistiska ämnen som t.ex. migration. Joachim Starbatty, som var medlem i förbundsstyrelsen för BFB på 90-talet skulle senare bli en av initiativtagarna till Alternative für Deutschland.[3]

Partiet bildas (2012-2014)Redigera

Alternative für Deutschland bildades som en reaktion på de räddningspaket till Grekland och andra euroländer som tyska förbundsdagen godkände åren 2010-2012. CDU- och FDP-politiker samt enskilda mer framstående personer som nationelekonomen Bernd Lucke, Hans-Olaf Henkel, ordförande för Bund deutscher Industrie och Beatrix von Storch, initiativtagare till den fundamentalkristna internetplattformen "Zivile Koalition" samt politikerna Alexander Gauland, Konrad Adam och Gerd Robanus protesterade och i september 2012 bildade de gruppen Wahlalternative 2013. I ett manifest riktade de hård kritik mot den tyska regeringens hantering av eurokrisen och fick stöd av flera framstående ekonomer, journalister och företagsledare.[4][3][5] Efter flera misslyckade försök att samarbete med mindre regionala partier bildades partiet på partikongressen i Berlin i april 2013.[6] Det officiella datumet då AfD grundades är den 6 februari 2013.[3]

AfD huvudfråga var valutapolitiken och synen på euron och i det valmanifest som antogs på partikongressen krävdes "en ordnad upplösning av eurozonen"[7] och återinförande av nationella valutor. Alternativt krävdes ett upprättandet av "mindre och stabilare" valutazoner, och att så kallade räddningspaket till krisande ekonomier skulle bekostas av banker, hedgefonder och andra institutioner, snarare än av skattebetalarna. Bankerna skulle enligt valmanifestet själva täcka sina förluster vid skuldkriser istället för att "räddas" av staten.[7]'

Med ekonomiska bidrag från medelstora företag byggde partiet snabbt upp sin organisation och blev ett samlingsparti för många tidigare CDU- och FDP-medlemmar. I förbundsdagsvalet hösten 2013 kom partiet inte över femprocentsspärren, men våren 2014 fick de mer än sju procent av rösterna i EU-valet och sju mandat i EU-parlamentet.[3] Det starkaste stödet fick de i delstaterna Sachsen och Hessen, med 10,1 % respektive 9,1 % och det svagaste i delstaterna Niedersachsen och Nordrhein-Westfalen med 5,4 %.[8]

Vid den tiden hade AfD en marknadsliberal inställning med en konservativ familjepolitik och en restriktiv invandringspolitik samt med krav på en kontrollerad upplösning av eurosamarbetet.[3]

Mellan marknadsliberalism och nationalkonservativism (2014-2015)Redigera

Med minskande debatt om euron hamnade migrationspolitiken mer i samhällets fokus och nu ändrade även AfD sin profil och betonade mer nationalkonservativa värderingar. Kursändringen fick näring av framgångarna för partiets östtyska länsavdelningar i delstatsvalen hösten 2014 med en invandringskritisk och högerpopulistisk profil. AfD fick dessutom allt fler medlemmar från nationalistiska och konservativa småpartier.[3] 2015 antogs ett nytt partiprogram, där motståndet mot euron hamnade i skuggan av invandringsmotståndet och kritiken mot islam.[2]

Denna fas i partiets historia präglas också av konflikter om hur man ska positionera sig i invandringsfrågan och förhålla sig till den islamkritiska proteströrelsen Pegida. Konflikterna nådde sin kulmen under partikongressen i Essen sommaren 2015 där partiordförande Bernd Lucke ersattes den av Frauke Petry från partiets konservativa falang den 4 juli.[9] Valet av Petry har tolkats som en högersväng för partiet som därefter skulle fokusera mer på frågor som invandring, islam och en närmre relation till Ryssland.[10] Den 7 juli hoppade fem av AfD:s sju Europaparlamentariker av partiet i protest mot den nya partiledaren och dagen efter meddelade Bernd Lucke att han lämnade AfD som en reaktion på vad han ansåg vara "främlingsfientliga" och proryska drag inom den nya partiledningen.[11] Den 19 juli grundade Lucke ett nytt parti, Allianz für Fortschritt und Aufbruch.[12]

Nationalkonservativ profilering (2015-2019)Redigera

Som resultat av utvecklingen lämnade de marknadsliberala profilerna som t.ex. Hans-Olaf Henkel partiet hösten 2015. Flyktingvågen hösten 2015 och flera terrorattentat runtom i Europa gav AfD en skjuts i opinionen och i flera delstatsval år 2016 fick Alternative für Deutschland tvåsiffriga resultat. Partiprogrammet präglades fortfarande av en stark marknadsliberalism men inom partiet växte den högerkonservativa gruppen där en del medlemmar förespråkade ett samarbete Pegidarörelsen medan andra hade kontakt med delar av nynazistiska NPD.[3] 2016 antog partiet ett manifest där man bland annat menade att islam inte är en del av Tyskland, och motsatte sig uppförandet av minareter.[13]

Framgångarna i delstatsvalen fortsatte 2017, även om partiets opinionssiffror sjönk till följd av interna konflikter.[3] Under partikonferensen 2017 tillkännagav Frauke Petry att hon inte skulle ställa upp som partiets huvudkandidat till det tyska förbundsdagsvalet.[14] Trots konflikterna fick AfD 12,6 % i förbundsdagsvalet 2017.

Sedan hösten 2018 är AfD representerade i samtliga tyska delstatsparlament. Det fanns dock en stark konflikt inom partiet mellan en mer moderat del under ledning av Jörg Meuthen och en högerextremistisk del (som kallas "Flügel") under ledning av Andreas Kalbitz. Kalbitz har uteslutits ur partiet, men det är oklart om "Flügel"-sympatisörerna också har lämnat det. Gruppen har starkt stöd i AfD:s östtyska avdelningar där partiet har fått sina bästa valresultat.[3]

Efter års 2021 valRedigera

I års 2021 val (Förbundsdagsvalet i Tyskland 2021) fick partiet 10,3 procent av rösterna. Partiet förlorade över två procentenheter i jämförelse senaste val.[15]

 
Nationella partikonventet i Köln i april 2017

Aktuella politiska positionerRedigera

CoronapandeminRedigera

Under coronapandemin har en del ledande AfD-politiker så som Alexander Gauland (ordförande för AfD:s förbundsdagsgrupp) kritiserat åtgärderna mot pandemin och betecknat dem som "Corona-Diktatur" eftersom åtgärderna enligt honom skulle begränsa människors fri- och rättigheter för mycket.[16] På partiets kongress i november 2020 kritiserades Gaulands uttalande av viceordförande Jörg Meuthen som uppmanade att undvika dessa begrepp, vilket i sin tur kritiserades av Gauland. Han menade att Meuthens tal skulle splittra partiet.[17] En annan fråga som togs upp på kongressen var AfD:s position gentemot "Querdenker-Bewegung" (en proteströrelse som riktar sig mot regeringens åtgärder mot coronapandemin och som sägs ha kontakter till högerextremistiska grupper[18]).

"Solidarisk patriotism"Redigera

Inom AfD finns det en diskussion om vilket socialstatskoncept man vill förverkliga.[19] Här finns det enligt sociologen Christoph Butterwegge en nationalistisk-nyliberal grupp och en ren nationalistisk grupp som använder begreppet "solidarischer Patriotismus" (solidarisk patriotism).[20] Enligt journalisten Paul Middelhoff består skillnaden mellan dessa grupper i att den nationalistisk-nyliberala gruppen strävar efter en liten stat som enbart finns till för tyska medborgare medan gruppen kring "solidarisk patriotism" vill ha en större välfärdsstat som enbart ska finnas för dem som AfD kallar för "äkta tyskar". Syftet med konceptet "solidarisk patriotism" är enligt Middelhoff att locka f.d. arbetare och östtyskar som har förlorat ekonomiskt efter murens fall.[21]

Ryssland

En av Afd:s kärnpositioner är bemödandet att förbättra förhållandet till Ryssland vilket blev sanktionerad för den folkrättsmotiga Krimannexionen. AfD förespråkar upphävandet av alla sanktioner mot Ryssland.[22]

AfD:s kärnväljareRedigera

En analys baserad på tre delstatsval 2017 visar att AfD är starkt överrepresenterade bland vissa grupper. Utifrån kön är det främst män som röstar på AfD. När det gäller ålder är människor från 25 till 44 år överrepresenterade. Socioekonomiskt sett är det främst låg- och medelutbildade samt arbetare och arbetslösa som utgör de största grupperna bland AfD-väljarna. Partiets väljare är främst icke-religiösa och positionerar sig själva till höger i det politiska spektrumet.[23]

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Alternative für Deutschland - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alternative-fur-deutschland. Läst 10 augusti 2018. 
  2. ^ [a b] https://sputniknews.com/politics/201507051024234752/
  3. ^ [a b c d e f g h i] Decker, Frank. ”Etappen der Parteigeschichte der AfD | Parteien in Deutschland” (på tyska). bpb.de. https://www.bpb.de/politik/grundfragen/parteien-in-deutschland/afd/273130/geschichte. Läst 12 december 2020. 
  4. ^ Gründer und Hauptzeichner.
  5. ^ Lachmann, Günther (4 oktober 2012). ”Euro-Politik: Enttäuschte CDU-Politiker gründen Wahlalternative”. DIE WELT. https://www.welt.de/politik/deutschland/article109606449/Enttaeuschte-CDU-Politiker-gruenden-Wahlalternative.html. Läst 13 december 2020. 
  6. ^ (tyska) Joachim Jahn, Aufstand gegen Merkels „alternativlose Politik“ FAZ (14 April 2013)
  7. ^ [a b] Unser Wahlprogramm Arkiverad 19 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine. AfD.
  8. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140528002351/http://www.bundeswahlleiter.de/de/europawahlen/EU_BUND_14/ergebnisse/landesergebnisse/. Läst 31 maj 2014. 
  9. ^ (www.dw.com), Deutsche Welle. ”Germany's euroskeptic AfD elects conservative leader Petry | News | DW.COM | 04.07.2015”. DW.COM. http://www.dw.com/en/germanys-euroskeptic-afd-elects-conservative-leader-petry/a-18561912. Läst 18 augusti 2015. 
  10. ^ Nachrichtenfernsehen, n-tv. ”Nach "Richtungsentscheidung": AfD meldet Hunderte Austritte - n-tv.de”. http://www.n-tv.de/politik/AfD-meldet-Hunderte-Austritte-article15461321.html. Läst 18 augusti 2015. 
  11. ^ ”Reuters”. 8 juli 2015. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924221049/http://www.reuters.com/article/2015/07/08/us-germany-politics-eurosceptics-idUSKCN0PI25720150708. Läst 18 augusti 2015. 
  12. ^ (www.dw.com), Deutsche Welle. ”Ousted chief of Germany's euroskeptic AfD sets up new political party | News | DW.COM | 19.07.2015”. DW.COM. http://www.dw.com/en/ousted-chief-of-germanys-euroskeptic-afd-sets-up-new-political-party/a-18594891. Läst 18 augusti 2015. 
  13. ^ https://www.wsj.com/articles/germanys-afd-adopts-anti-islam-stance-at-party-conference-1462120609
  14. ^ Huggler, Justin. ”German far-right leader stuns party by quitting chancellor race”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/04/21/german-far-right-leader-stunsparty-quitting-chancellor-race/. 
  15. ^ ”Tyska förbundsvalet: Knapp seger för socialdemokraterna enligt preliminära resultat – De Gröna på frammarsch”. svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/a/7-10006523. Läst 8 november 2021. 
  16. ^ SWR2; SWR2. ”Triviale, banale Instrumentalisierung: Gaulands Gerede von „Corona-Diktatur“” (på tyska). swr.online. https://www.swr.de/swr2/leben-und-gesellschaft/triviale-banale-instrumentalisierung-gaulands-gerede-von-corona-diktatur-100.html. Läst 12 december 2020. 
  17. ^ tagesschau.de. ”AfD-Bundesparteitag: Meuthen im Kreuzfeuer der Kritiker” (på tyska). tagesschau.de. https://www.tagesschau.de/inland/afd-parteitag-253.html. Läst 12 december 2020. 
  18. ^ Welle (www.dw.com), Deutsche. ”"Querdenker" - ein Fall für den Verfassungsschutz? | DW | 06.12.2020” (på de-DE). DW.COM. https://www.dw.com/de/querdenker-ein-fall-f%C3%BCr-den-verfassungsschutz/a-55836678. Läst 12 december 2020. 
  19. ^ ”AfD-Parteitag - Verbale Saalschlacht statt Sachpolitik” (på de-DE). Deutschlandfunk. https://www.deutschlandfunk.de/afd-parteitag-verbale-saalschlacht-statt-sachpolitik.720.de.html?dram:article_id=488375. Läst 12 december 2020. 
  20. ^ ”Armutsforscher über AfD-Rentenkonzept - "Nur ein fauler Kompromiss"” (på de-DE). Deutschlandfunk. https://www.deutschlandfunk.de/armutsforscher-ueber-afd-rentenkonzept-nur-ein-fauler.694.de.html?dram:article_id=488349. Läst 12 december 2020. 
  21. ^ ”Hinter den Kulissen der AfD: Wie die Rechtspopulisten wieder stark werden wollen - Das Politikteil”. Spotify. https://open.spotify.com/episode/7yTZzJdNExoXK00RVXIjD6. Läst 2020-12-12, tid: 16:45. 
  22. ^ ”AfD will Russland-Sanktionen beenden”. https://www.bundestag.de/presse/hib/701486-701486. Läst 29 juni 2021. 
  23. ^ Pfahl-Traughber, Armin. ”Wer wählt warum die AfD? | bpb” (på tyska). bpb.de. https://www.bpb.de/politik/extremismus/rechtspopulismus/248916/wer-waehlt-warum-die-afd. Läst 13 december 2020. 

Externa länkarRedigera