Ali Razmara
Ali Razmara (persiska: علی رزمآرا), född 30 mars 1901 i Teheran, Iran, död 7 mars 1951 i Teheran, var en iransk general och politiker som tjänstgjorde som Irans premiärminister åren 1950 och 1951. Han var den förste yrkesmilitären som innehade denna position efter Reza Pahlavi.[1]
| Ali Razmara | |
 Ali Razmara
| |
| Tid i befattningen 26 juni 1950–7 mars 1951 | |
| Monark | Mohammad Reza Pahlavi |
|---|---|
| Företrädare | Ali Mansur |
| Efterträdare | Hosein Ala |
| Född | 30 mars 1901 Teheran, Iran |
| Död | 7 mars 1951 Teheran, Iran |
| Gravplats | Bagh-e Tuti, Rayy |
| Utbildning | yrkesofficer |
| Alma mater | École spéciale militaire de Saint-Cyr |
| Yrke | Generallöjtnant, politiker, |
| Maka | Anvar ol-Molouk Hedayat |
| Barn | 5 |
Biografi redigera
Karriär inom militären redigera
Ali Razmara reste 1923 till Frankrike för studier vid militärhögskolan École spéciale militaire de Saint-Cyr i Morbihan. Han återvände efter officersexamen till Iran där han gifte sig med Anvar ol-Moluk Hedayat, syster till författaren Sadeq Hedayat. Paret fick fem barn tillsammans. 1935 blev han studierektor för Krigshögskolan i Teheran som grundades samma år av den franske generalen François-Georges Gendre. Han befordrades till generallöjtnant och utnämndes sedan till överbefälhavare 1944 och till ordförande av nationella krigsrådet 1945, strax innan Irankrisen 1946 bröt ut.
Premiärminister redigera
1950 blev Ali Razmara vald till premiärminister av shah Mohammad Reza Pahlavi i hopp om att regeringen skulle få igenom en supplementöverenskommelse med Anglo-Iranian Oil Company (AIOC).[2] Ali Razmaras motstånd mot exproprieringen av AIOC:s tillgångar i Abadan mötte kritik från valalliansen Nationella Fronten, ledd av Mohammad Mossadegh, som vid tidpunkten var allierad med parlamentets talman Ayatollah Kashani. I ett adresserat tal mot Mohammad Mosaddegh hävdade Razmara att nationaliseringen av petroleumindustrin inte borde genomföras då den kunde äventyra Irans relationer med Storbritannien och dess allierade, vilket skulle försätta landet i en ekonomisk kris.[3]
Som premiärminister främjade Ali Razmara en plan för decentralisering som gav politiker på lokal nivå mer självständigt beslutsutrymme. Denna plan krävde att lokalråd inrättades i Irans åttiofyra lokaldistrikt för att sköta angelägenheter som hälsa, utbildning och jordbruk. En av hans mest bestående framgångar var inrättandet av Point Four Program i Iran genom överenskommelse med USA:s president Harry S. Truman.
Mordet på Ali Razmara redigera
Ali Razmara sköts den 7 mars 1951 av Khalil Tahmasbi, en medlem av den islamistiska terrororganisationen Fedayan-e eslam, när han avlade ett besök i Shahmoskén i Teheran. Dagen efter antogs beslutet om nationaliseringen av Irans petroleumindustri av landets oljekommission och tio dagar sedan godkändes beslutet av parlamentet.
Referenser redigera
- ^ Milani, Abbas (2008). Eminent Persians The Men and Women Who Made Modern Iran, 1941-1979. Volume One. New York: Syracuse University Press. sid. 483-489
- ^ Stephen Kinzer, All the Shah's Men: An American Coup and the Roots of Middle East Terror, Hoboken: John Wiley & Sons, 2003. sid. 66
- ^ Moazami, Behrooz (2013). State, Religion, and Revolution in Iran, 1796 to the Present. New York: Palgrave Macmillan. sid. 48