Berberis (Berberis vulgaris), ibland kallad surtorn, är en växtart i familjen berberisväxter som förekommer naturligt i Iran, Turkiet och Kaukasus. Till Europa infördes växten som läkeväxt och finns numera naturaliserad. Berberis har förvildats i stora delar av Sverige.
| Berberis | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Ranunkelordningen Ranunculales |
| Familj | Berberisväxter Berberidaceae |
| Släkte | Berberissläktet Berberis |
| Art | Berberis B. vulgaris |
| Vetenskapligt namn | |
| § Berberis vulgaris | |
| Auktor | Linné |
 | |
Biologi redigera
Berberis är en tät, 2 meter hög, buske med många vassa törnen som med hjälp av talrika rotskott ofta bildar svårgenomträngliga snår. Busken blommar i maj månad med klart ljusgula blommor. De klarröda, långa och smala bären hänger ofta kvar under lång tid.[1] Bären smakar i rått tillstånd surt på grund av den rika förekomsten av äppelsyra och andra organiska syror. Veden är hård och starkt gulfärgad av alkaloiden berberin.
Användning redigera
De torkade berberisbären används i det iranska, afghanska och kurdiska köket. Bären har en frisk och syrlig smak. Färska bär används till sylt, saft och gelé. Bären används också i det nordindiska och ryska köket.[2]
Både ved och rötter har använts för färgning av tyg för att erhålla olika nyanser av gult.
-
Berberisbär -
Berberisbär
Medicinsk användning redigera
Bären, som innehåller stora mängder c-vitamin, har tidigare kommit till användning inom medicinen. Barken påstås vara aptitstegrande, stärkande, febersänkande och livmodersammandragande.[3]
Använda delar av växten är rot- och stambark samt frukter. Aktiva substanser är alkaloider som berberin, jatrorrhizin, columbamin, palmatin, berbamin och oxyacanthin.[4]
Inom homeopatin anses Berberis vulgaris vara bra mot högt blodtryck samt för att rensa njurarna.[källa behövs]
Svartrost redigera
Tidigare odlades berberis på många platser i Europa. På grund av att berberisbusken är värdväxt för ett av svartrostens (Puccinia graminis) utvecklingsstadier, har flera länder tidigare antagit lagar som förbjudit odlandet av busken. I Sverige antogs en dylik lag 1918, och denna ändrades 1933 till att gälla all vanlig berberis som förekommer utanför botaniska trädgårdar. Lagen modifierades återigen 1976 (Berberislag, SFS 1976:451) och kom 1994 slutligen att avskaffas. Avskaffningen av Berberislagen befaras öka svartrostangreppen vilka kommer att bli allt vanligare i framtiden. Ett utbrott i Uppland sommaren 2017 visar att nya stammar av svartrost har kunnat utvecklats på vilda Berberis.[5]
Se även redigera
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ ”Berberis”. Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/berberida/berbe/berbvul.html. Läst 2 mars 2014.
- ^ Vetlesen, Kari (2012). Kryddlexikon: världens alla kryddor från A till Ö. Sundbyberg: Optimal. Libris 12479560. ISBN 978-91-7241-242-2
- ^ ”Berberis”. Alternativmedicin. http://www.alternativmedicin.se/Medicinalv%C3%A4xter/Berberis.html. Läst 2 mars 2014.
- ^ Örtmedicin och växtmagi, Reader’s Digest AB, 1983
- ^ https://www.forskning.se/2017/11/01/svartrosten-tillbaka-en-gammal-fiende-till-vart-vete/
Allmänna källor redigera
- Hemmets handarbetslexikon, Fogtdals Förlag 1989
- Lagerberg, Torsten - Vilda växter i norden II, Natur och Kultur 1938
Externa länkar redigera
- Den virtuella floran, Naturhistoriska riksmuseet
- Surtorn i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
Wikimedia Commons har media som rör Berberis.
