S-300 Favorit (ryska: С-300 Фаворит, Nato-rapporteringsnamn SA-10 Grumble) är en familj av luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd utvecklade av försvarskoncernen Almaz-Antei, främst dotterföretaget NPO Almaz, som alla baseras på det ursprungliga S-300P-systemet. S-300 utvecklades för att användas av de sovjetiska luftförsvarsstyrkorna för att försvara större mål mot flygplan och kryssningsrobotar. Senare versioner har även fått förmågan att bekämpa ballistiska robotar. S-300 har även producerats tillsammans med Samsung i Sydkorea från 1993.
| S-300 | |
|---|---|
 | |
| Typ | Luftvärnsrobotsystem |
| Ursprungsplats |  Sovjetunionen Ryssland
|
| Tjänstehistoria | |
| I tjänst | 1978-idag |
| Använts av | Ett flertal länder |
| Produktionshistoria | |
| Konstruerad | 1967-2005 |
| Konstruktör | Almaz-Antei |
| Producerad | 1978-2011 |
| Tillverkare | MZiK |
| Varianter | Se: Versioner |
S-300-systemet togs i tjänst av Sovjetunionen år 1979 för försvar av större industriella och administrativa installationer samt militära baser. Största användarna idag är Ryssland och Ukraina.
Versioner redigera
| S-300-familjen | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| S-300V | S-300P | S-300F | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| S-300V1 | S-300V2 | S-300PT | S-300PS | Fort | Rif | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| S-300VM | S-300PT-1 | S-300PM | S-300PMU | Fort-M | Rif-M | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Favorit-S | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| S-300VM1 | S-300VM2 | S-300PT-1A | S-300PM1 | S-300PMU1 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Antey 2500 | S-300PM2 | S-300PMU2 | För ryskt bruk | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Favorit | För export | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| S-300VMD | S-400 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
S-300P redigera
S-300P (ryska: С-300П, NATO-rapporteringsnamn SA-10 Grumble) var den ursprungliga versionen som togs i tjänst 1978. 1987 fanns 80 stycken batterier aktiva, huvudsakligen kring Moskva. P i beteckningen står för PVO Strany vilka var den huvudsakliga användaren. Batterierna var semipermanenta och bestod av en central spaningsradar 36D6 (Nato-rapporteringsnamn TIN SHIELD), en 30N6 (FLAP LID) eldledningsradar och ett flertal 5P85-1 eldenheter. Eldenheterna var byggda som en semitrailer som bar fyra robottuber var, som eleverades till vertikal position i eldställning, eldenheterna drogs av en KrAZ-260V dragbil Eldledningsradarn 30N6 hade en plan 2,75 kvadratmeter stor fasstyrd antenn.[1]
S-300PS redigera
Växande NATO-kapacitet för elektronisk krigföring och SEAD, genom plan som EF-111A Raven och F-4G Wild Weasel V, sporrade utvecklingen av en mer mobil variant av S-300-systemet. 1982 introducerades S-300PS (ryska: С-300ПC, NATO-rapporteringsnamn SA-10B Grumble). Eldenheten med sina fyra robottuber bars numera av 8x8 MAZ-7910 robotavfyrningsplattform utvecklad från lastbilen MAZ-543. Samma lastbil användes även till eldledningsradarn 30N6. Detta möjliggjorde att eldenheterna och eldledningsradarn kunde gruppera för eldgivning på 5 minuter och snabbt omgruppera efter eldgivning för att på så sätt undvika bekämpning. Två förbättrade varianter av den ursprungliga roboten 5V55K introducerades, 5V55KD med räckvidd på 90 kilometer och 5V55R med Track-via-missile målsökare.[2]
S-300PMU var den första exportversionen av S-300-systemet och började säljas 1989. Systemet motsvarade i stort sett det sovjetiska S-300PS systemet.[2]
S-300PM redigera
S-300PM (ryska: С-300ПМ, NATO-rapporteringsnamn SA-20 Gargoyle) var en omfattande modernisering som introducerades 1993 och erbjöds till exportmarknaden under beteckningen S-300PMU-1. Eldledningsradarn uppdaterades till 30N6-1 (TOMB STONE). Spaningsradarn byttes ut till den fasstyrda 64N6 (BIG BIRD) som bärs på en semitrailer dragen av en 8x8 MAZ-74106 lastbil. Den större och snabbare roboten 48N6 introducerades som har kapacitet att bekämpa även medeldistansrobotar.[2]
S-400 redigera
S-400 (ryska: С-400 «Триумф», GRAU-index 9К81, NATO-rapporteringsnamn SA-21 Growler).
S-300F redigera
S-300F (ryska: С-300Ф Форт, NATO-rapporteringsnamn SA-N-6 Grumble) var en marin version som introducerades 1984 baserad på S-300P. Systemet använde roboten 5V55RM som ökade räckvidden upp till 90 kilometer, den använde kommandostyrning med en semiaktiv radarmålsökare i slutfasen. Den första prototyp installationen påbörjades 1977 på kryssaren Azov ur klassen Projekt 1134B Berkut-B. Systemet installerades på kryssarna ur klasserna Projekt 1164 Atlant och Projekt 1144 Orlan.
S-300V redigera
S-300V (ryska: С-300В Антей-300, GRAU-index 9К81, NATO-rapporteringsnamn SA-12 Gladiator/Giant). Hade inget släktskap med tidigare S-300 system då det utvecklades av Antei istället för den ursprungliga utvecklaren Almaz. S-300V utvecklades som ett mobilt luftvärnssystem som skulle skydda Röda Arméns offensiva förband på kår och armé-nivå, det skulle ersätta det äldre 2K11 Krug-systemet. Till skillnad från 2K11 Krug skulle S-300V inte bara kunna bekämpa flygplan på långt håll utan även kunna bekämpa amerikanska medeldistansrobotar som MGM-52 Lance, MGM-31 Pershing och Pershing II, attackrobotar som AGM-69 SRAM och kryssningsrobotar som BGM-109G Gryphon för att skydda marktrupperna från insatser med kärnvapen. Detta ställde krav på att systemet skulle kunna upptäcka, följa och bekämpa mål med mycket liten radarmålyta på både mycket höga och låga höjder.[3]
Alla komponenter av S-300V systemet bärs på det bandgående GM-830-chassit som väger mellan 44 och 47 ton beroende på konfiguration. Totalt omfattar systemet åtta olika fordon: 9S457 mobil ledningscentral, 9S15 (Bill Board) spaningsradar, 9S19 (High Screen) varningsradar för ballistiska mål, 9S32 (Grill Pan) eldledningsradar, 9A82 och 9A83 robotavfyrningsplattformar med radar samt 9A84 och 9A85 robotavfyrningsplattformar utan radar.[3]
S-300VM redigera
S-300VM (NATO-rapporteringsnamn SA-23 Gladiator/Giant)
Robotar redigera
Ett flertal olika robotar används av det olika versionerna av systemet.
5V55 redigera
5V55K var den ursprungliga roboten till S-300P systemet som använde kommandostyrning.
48N6 redigera
48N6 var den första roboten med Track-via-missile målsökare och introducerades med S-300PM systemet.
9M82 redigera
9M82 var en långdistansrobot med semiaktiv radarmålsökare som introducerades med S-300V systemet.
9M83 redigera
9M83 var en kortdistansrobot med semiaktiv radarmålsökare som introducerades med S-300V systemet.
9M96 redigera
9M96E1 var en kortdistansrobot med aktiv radarmålsökare som introducerades med S-400 systemet.
40N6 redigera
40N6 var en långdistansrobot med aktiv radarmålsökare som introducerades med S-400 systemet.
Brukare redigera
Den eventuella försäljningen av S-300-enheter till Iran har varit ett av argumenten för att sälja F-35 Lightning II, som skall ha tillräcklig smygteknik för att undgå systemet, till Israel.[4][5]
År 2005 hölls militärövningen Trial Hammer 05 av Nato i Frankrike och Tyskland då slovakiska flygvapnet bidrog med S-300-enheter ärvda från Tjeckoslovakien vilket skapade ett unikt tillfälle för Nato att öva mot luftvärnssystemet.[6]
Källor redigera
- ^ ”S-300PMU”. http://fas.org/nuke/guide/russia/airdef/s-300pmu.htm. Läst 1 juni 2015.
- ^ [a b c] Kopp, Carlo (2006-12-22). Almaz S-300P/PT/PS/PMU/PMU1/PMU2 / Almaz-Antey S-400 Triumf / SA-10/20/21 Grumble / Gargoyle. sid. 1–1. https://www.ausairpower.net/APA-Grumble-Gargoyle.html. Läst 18 juli 2019.
- ^ [a b] Kopp, Carlo (2006-12-23). 9K81/9K81-1/9K81M / /SA-12/SA-23 Giant/Gladiator / Cамоходный Зенитный Ракетный Комплекс 9К81/9К81-1/9К81М / Антей 2500. sid. 1–1. https://www.ausairpower.net/APA-Giant-Gladiator.html. Läst 19 juli 2019.
- ^ ”Israel 'close to deal on F-35'”. Upi.com. 24 juni 2009. http://www.upi.com/Business_News/Security-Industry/2009/06/24/Israel-close-to-deal-on-F-35/UPI-59031245853651/. Läst 14 november 2011.
- ^ ”Israel orders U.S. stealth planes to counter Iran, Syria threat”. En.rian.ru. http://en.rian.ru/mlitary_news/20090710/155491203.html. Läst 14 november 2011.
- ^ Gyürösi, Miroslav (11 mars 2005). ”Exclusive – NATO Aircraft Will ‘Hunt’ Russian Missile Systems During Defence-suppression Exercise”. Jane's Information Group. The Internet Archive Wayback Machine. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610012817/http://www.janes.com/press/articles/pc050317_1.shtml. Läst 9 december 2010. ”...the participants of Trial Hammer ‘05, particularly France, Germany, the UK and the US, were keen to have the Slovak Air Force S-300PMU system take part in the exercise...”