Leon Larson

svensk proletärförfattare och anarkist
(Omdirigerad från Leon Larsson)
Leon Larson.
Teckning av L. Kumlien i Karbasen 1906

Bror Leo Ambrosius Larson, känd som Leon Larson, ibland skrivet Larsson, född 3 augusti 1883 i Älvkarleby, Uppland, död 21 mars 1922 i Spånga, Uppland[1], var en svensk proletärförfattare och anarkist.

BiografiRedigera

Leon Larson var främst poet och i hans diktning märks en fascination för elden. Redan som femtonåring gjorde sig Larson skyldig till mordbrand då han midsommar 1899 brände ner smedjan där han arbetade som lärling. Han dömdes till ett års straffarbete.

I början av 1900-talet var Larson aktiv i Ungsocialisterna och andra anarkistiska grupper, och gav till exempel1906 ut Hatets sånger, där han hyllar vreden som omdanande kraft.[2]

1907 bröt han med anarkismen och gick med i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, som leddes av Zeth Höglund.

1909 gav Leon Larson ut sin roman Samhällets fiende: ur en ung arbetares utvecklingshistoria, i vilken han gjorde upp med sitt anarkistiska förflutna, och pekar ut de forna kamraterna inom ungsocialisterna som en fara för Sverige. Det som Larson framhöll som ett sanningens avslöjande stämplades av hans forna kamrater som falskt och vilseledande, och väckte starka reaktioner och ledde till demonstrationer och hot mot Larson.[3][4] Boken blev en stor framgång, bland annat hos en borgerlig publik, men blev början till slutet för Larsons författarskap, då han med den förlorade många av sina gamla läsare.[2] Till hans fall bidrog ytterligare, att han vid en vistelse på Sundsholms sanatorium i Halland avslöjades med att ha arrangerat ett sprängattentat mot sig själv, förmodligen driven av publicitetshunger.[5]

Han reste till USA, möjligen för att försöka bryta sig en bana där, men återvände redan efter 9-10 månader. Under 1910-talet utgav han sedan ett par böcker, och lyckades också placera ett och annat bidrag i tidningar, men han var glömd av offentligheten. De som med intresse läst hans avståndstagande från socialism och anarkism var inte lika intresserade av hans mer existensiella grubblerier.[2] Hans bortgång i lungsot vid 39 års ålder föranledde mest korta notiser.

Leon Larson var morfar till journalisten och författaren Herman Lindqvist.[6][2]

BibliografiRedigera

 
Omslag till debutboken Ur djupet 1906

ReferenserRedigera

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges Släktforskarförbund. 2010. Libris länk 
  2. ^ [a b c d] Fredrik Borneskans (28 april 2009). ”Leon Larsson – en ombytlig kampdiktare”. Katrineholms-kuriren. Arkiverad från originalet den 17 november 2018. https://web.archive.org/web/20181117193130/https://www.kkuriren.se/kultur-noje/leon-larsson-en-ombytlig-kampdiktare/. Läst 17 november 2018. 
  3. ^ Beklagliga demonstrationer”. Svenska Dagbladet. 12 juli 1909. https://www.svd.se/arkiv/1909-07-12/4. 
  4. ^ Leon Larsson död”. Dagens Nyheter. 22 mars 1922. https://arkivet.dn.se/tidning/1922-03-22/79/8. 
  5. ^ Leons bomb”. Svenska Dagbladet. 22 mars 1910. https://www.svd.se/arkiv/1910-03-22/6. 
  6. ^ Ylva Lagercrantz Spindler (12 juli 2012). ”Nu skriver han sin egen historia”. Helsingborgs Dagblad. https://www.hd.se/2012-07-12/nu-skriver-han-sin-egen-historia. 

Vidare läsningRedigera

  • Ahlenius, Holger (1934). Arbetaren i svensk diktning. Norstedts lilla bibliotek, 99-0740216-8. Stockholm: Norstedt. sid. 169-176. Libris länk 
  • Andersson, Bernt-Olov (1993). ”Angående arbetarförfattare. Leon Larsson 1883-1922”. Angående ... (Tallinn : Varrak förl., 1993): sid. 74-75.  Libris 2164772
  • Hansson, Gunnar (1995). ”Historiens exempel. Leon Larsson och andra”. Den möjliga litteraturhistorien (Stockholm : Carlsson, 1995) Kap. 3),: sid. 49-60 : ill., fotogr..  Libris 2325501
  • Lindqvist, Elin (2009). Facklan: en roman om Leon Larsson. Stockholm: Piratförlaget. Libris länk. ISBN 978-91-642-0283-3 (inb.) 
  • Täckmark, Sven ErikB Leo (Leon) A Larsson i Svenskt biografiskt lexikon (1977-1979)
  • Uhlén, Axel (1978). Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909 ([Ny utg.] /med efterord av Lars Furuland). Stockholm: Ordfront. sid. 268-304. Libris länk. ISBN 91-7324-069-9 (inb.) 

Externa länkarRedigera