Freden i Sèvres slöts efter första världskriget, den 10 augusti 1920 mellan Osmanska riket och Frankrike, Storbritannien, Italien med flera stater.[1][2] Uppgörelsen byggde på det hemliga så kallade Sykes-Picotavtalet, som hade träffats redan 1916 mellan Frankrike och Storbritannien.

Gränsdragningar enligt freden i Sèvres

Villkor

redigera

Villkoren betydde att det osmanska väldet upplöstes och att Turkiet blev en nationalstat, begränsad till mindre Asien och Konstantinopel med omnejd. Turkiet skulle till Grekland avträda sina europeiska besittningar utom Konstantinopel med område. Turkiet skulle också avstå från alla anspråk på de egeiska öarna och de sedan 1919 av greker besatta områdena kring Smyrna (idag Izmir). Staden skulle förbli under sultanens suveränitet men ställas under grekisk förvaltning. Vidare bestämdes att Turkiet skulle erkänna de helt eller delvis nyskapade staterna och mandatområdena Armenien, Hijaz, Irak, Syrien och Palestina. Franska Kurdistan skulle även skapas men frågan uteslöts senare, medan Dardanellerna och Bosporen skulle ställas under internationell kontroll.

Avtalets följder

redigera

De viktigaste resultaten av fredsavtalet var i sammandrag:

Fredsfördraget fick emellertid ingen reell betydelse. Freden i Sèvres erkändes inte av de turkiska nationalisterna, ledda av Kemal Atatürk. Denne hade tagit makten och vägrade att godkänna fredsavtalet. Sultanen avsattes 1922 och efter turkarnas framgångsrika strider mot grekerna slöt Kemal Atatürks regering ett nytt fredsfördrag med första världskrigets segrarmakter i Lausanne den 24 juli 1923, som därmed ersatte freden i Sèvres.

Källor

redigera

Fortsatt läsning

redigera
  • Nationalencyklopedin
  • Svensk uppslagsbok, 1947-1955 års upplaga
  • Ingmar Karlsson: Europa och turken - betraktelser kring en komplicerad relation; W&W 2007

Externa länkar

redigera