Nya tyska filmen (tyska: Neuer Deutscher Film), även Junger Deutscher Film (JDF), den "nya tyska filmvågen", var en filmstil i Västtyskland under 1960- och 1970-talet. Den förknippas med regissörer som Alexander Kluge, Wim Wenders, Edgar Reitz, Volker Schlöndorff, Margarethe von Trotta, Werner Herzog, Rainer Werner Fassbinder, Hans-Jürgen Syberberg och Helma Sanders-Brahms. De föddes alla före eller under andra världskriget.
Det internationella genomslaget skedde först under 1970-talet och då proklamerades också själva begreppet den nya tyska filmen, (i Västtyskland kallad "den unga tyska filmen"), av journalister och filmforskare. Begreppet syftar i huvudsak på en given tidsperiod då dessa unga filmskapare verkade, men också på att filmerna var präglade av ett melankoliskt och självreflekterande berättande. Precis som i den franska nya vågen hade auteuren, (tyska: der Autor), en upphöjd roll.[1] Den nya tyska filmen skulle i första hand inte underhålla utan stämma publiken till eftertanke. Idén kring en ny tysk film offentliggjordes med Oberhausen-manifestet 1962.
I svallvågorna av Oberhausen-manifestet skedde en omorganisation av den västtyska filmens finansieringsmodell. Under 60- och 70-talet utvecklades subventioneringen av filmproduktionen på nationell och regional nivå. Viktiga filminstitutioner som Kuratorium Junger Deutscher Film, Federal Ministry of Interior's Film Prizes och Filmförderunganstalt bildades.[2]
En av förgrundsgestalterna för den nya tyska filmen var regissören Alexander Kluge, som med sina filmer Anita G – flicka utan förflutet, 1966, respektive Artisterna i cirkuskupolen: Rådlösa, 1968, prisades på Venedigfestivalen.[3]