Wikipedia

Tibetpipare

Tibetpipare[2] (Anarhynchus atrifrons) är en fågelart i familjen pipare som häckar i Centralasien och som är nära släkt med både kamtjatkapipare och ökenpipare. Fram tills nyligen behandlades också tibetpipare och kamtjatkapipare som den gemensamma arten mongolpipare.[3]

Tibetpipare
LC [1]
Hane i Pakistan
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare
Charadriidae
SläkteAnarhynchus
ArtA. atrifrons
Vetenskapligt namn
§ Anarhynchus atrifrons
AuktorWagler, 1829
Synonymer
Charadrius atrifrons

Utbredning och systematik redigera

Tibetpiparen häckar i bergsområden från Tianshan och Pamir i väster över Tibetanska högplatån till östligaste Tibet. Den delas in i tre underarter med följande utbredning:

  • atrifrons – häckar på högplatåer och i halvöknar ovan trädgränsen i västligaste Tibet, samt områden i Ladakh i nordvästra Indien
  • pamirensis – häckar i intilliggande Tadzjikistan och Kirgizistan; övervintrar i Afrika och västra Indien
  • schaeferi – häckar från Tibet och nordost till Qinghai i centrala Kina

Vintertid flyttar tibetpiparen till ett område från Sydostasien västerut via Indien och Mellanöstern till östra Afrika. Östliga tibetpipare (schaeferi) övervintrar från Sydostasien till Java. Åtminstone ett fynd av tibetpipare finns från i nordvästra Australien.

 
Övervintrande tibetpipare på en strand i Indien.

Förekomst i Europa redigera

Tibetpiparen är en mycket sällsynt gäst i Europa, där Sverige urskiljer sig med tre fynd, första gången i juni 1996 i Värmland.[4][5] I Norge finns ett fynd från 2015, i Danmark ett 2004 och i Finland ett 2009, medan det i Storbritannien föreligger två bestämda fynd och ett av en obestämd tibet- eller kamtjatkapipare.[6] De flesta fynd av både kamtjatka- och tibetpipare har gjorts från mitten av juni till mitten av augusti, men ett par tibetpipare har också påträffats i maj.[6]

Artstatus redigera

Tibetpiparen behandlades fram tills nyligen tillsammans med kamtjatkapiparen (Anarhynchus mongolus) som en och samma art – mongolpipare. En studie av mitokondriellt DNA och helgenomsekvensering av mongolus-gruppen, atrifrons-gruppen och leschenaultii-gruppen visade att taxonet mongolpipare var parafyletisk, då alla individer från den nordliga mongolus-gruppen var närmare släkt med ökenpipare än med de sydliga mongolpiparna från atrifrons-gruppen.[7] Studien omfattade även akustiska analyser av de tre grupperna som visade att det med säkerhet går att särskilja de tre baserat på deras läten. Utifrån dessa data, tillsammans med skillnader i dräkt och morfologi, delade därför BirdLife Sverige taxonet mongolpipare upp i två arter i oktober 2022.[8] International Ornithological Congress (IOC) och Clements et al följde efter 2023.[9][3]

Släktskap med andra strandpipare redigera

Tibetpiparen bildar en grupp tillsammans med kamtjatkapipare, tibetpipare, ökenpipare, kaspisk pipare och orientpipare. Hittills har dessa placerats i Charadrius, men flera genetiska studier har visat att arterna i släktet inte är varandras närmaste släktingar. Istället är en stor grupp strandpipare, däribland kamtjatkapiparen, närmare släkt med vipor i Vanellus och andra udda pipare som australiska inlandspiparen (Peltohyas australis) och nyzeeländska snednäbben (Anarhynchus frontalis) än med typarten för släktet större strandpipare.[10][11][12] Tongivande Clements m.fl. implementerade 2023 dessa resultat i sin systematik, vilket medfört att denna grupp lyfts ur Charadrius och istället förenats med snednäbben i släktet Anarhynchus.[3][9][13]

Utseende redigera

Tibetpiparen är liksom kamtjatkapiparen något större än större strandpipare, med kraftigare kroppsbyggnad och längre ben och näbb. Benen, ögonen och den dolkformade näbben är i alla dräkter mörka. I sommardräkt är de på översidan gråbruna och på undersidan vita. Hjässa nacke och bröst har en roströd ton. Förutom en svart ögonmask som sträcker sig från tygel till kind är ansiktet vitt ned på strupen. Honans dräkt är lik hanens men mattare i färgerna. I vinterdräkt påminner de om svartbent strandpipare, men är större och saknar vitt i nacken och på stjärtsidorna.[14]

Både kamtjatkapiparen och tibetpiparen är i alla dräkter mycket lik ökenpiparen, men skiljer sig i kroppsbyggnad och storlek: något mindre, proportionellt större huvud, mindre och trubbigare näbb samt mörkare ben med kortare tibia. Dessutom har de i häckningsdräkt annorlunda vit teckning i ansiktet, tydligare vitt vingband och oftast mörkare ben.[14]

Jämfört med kamtjatkapiparen är tibetpiparen smäckrare och mer långbent, mer åt ökenpipare. Näbben är längre och tunnare, hos östliga populationer mot ökenpipare. Ovan är den ljusare, mer sandfärgad, med kritvita flanker, ej gråfläckade som hos kamtjatkapiparen. Även teckningen på övergump och stjärt skiljer sig subtilt, där tibetpiparen har mer vitt på sidorna av övergumpen och därmed smalare mörkt band på övergumpen, den senare dessutom i samma färg som stjärtbandet, inte kontrasterande. I flykten sticker också tårna utanför stjärtkanten, vilket nästan aldrig syns hos kamtjatkapipare, och vingundersidorna är ljusare.[6]

I häckningsdräkt har hanen blekare orangerött bröst än hane kamtjatkapipare, framför allt tidigt på våren även orangefärgade fjädrar på ryggen. Tegelröda fjädrar kan även ses ner mot vingknogen, men aldrig på flankens bakre del. Pannan är oftast helt svart, utan stora vita ovaler som hos kamtjatkapiparen, dock några vita oregelbundna fläckar hos pamirensis. Närmast näbbroten är den nästan alltid svart, liksom på övre delen av pannan. Senare på sommaren har de orangefärgade fjädrarna på flanker och rygg oftast bleknat, liksom bröstbandet, vilket ger arten ett ljusare och mer sandfärgat intryck. Hona har jämfört med hona kamtjatkapipare ofta en mer diffust tecknad ljus panna som övergår i brunt på hjässan utan svarta teckningar, ett mer kontrastlöst ansikte och ljusare kind.[6]

 
Hona tibetpipare på häckplats i Ladakh.

Läte redigera

Lätet, som oftast hörs i flykten, är ett mjukt drillande "puriri" eller "prrrp" påminnande om roskarlen, men även vassare "kip-ip" hörs.[15] Spellätet är unikt, ett kort och raspigt läte som i engelsk litteratur återges "trit-it-it-it-turkwheeoo".[16] Skillnader i läten mellan kamtjatkapipare och tibetpipare har inte beskrivits.

Ekologi redigera

Nedanstående beskrivning gäller mongolpiparen som helhet, det vill säga kamtjatkapiparen och tibetpiparen.

Både tibet- och kamtjatkapiparen häckar över trädgränsen i bergstrakter, upp till hela 5500 meters höjd i Himalaya.[17][18][19] Den bebor öde dalgångar med endast lite växtlighet i bergs- eller tundrabelägna stäppområden, huvudsakligen intill myrar på fuktig men väldränerad mark med grus, sten eller sand. I Sibirien och på Kommendörsöarna häckar den också vid havsnivån bland sanddyner sanddyner och klapperstensstränder utmed kusten.[19] Boet är en uppskrapad grop i marken, ibland i fotspår från boskap eller intill buskar och stora stenar.[19]

Vintertid förekommer den nästan uteslutande utmed kusten på sandstränder, tidvattensslätter och sanddyner.[19][20] Ibland ses den även i mangroveträsk[21] och påträffas födosökande på exponerade korallrev.[22] Mycket sällsynt frekventerar den kustbelägna flygfält[19] och under flyttningen kan den också påträffas utmed sjö- och flodstränder inåt landet,[20][22] eller på odlade fält.[18][23]

Under häckningstid lever fågeln av insekter som skalbaggar, vivlar och fluglarver samt krabbor.[19] Vintertid tar den också insekter och kräftdjur, men även mollusker och havsborstmaskar.[19] Arten är huvudsakligen daglevande, men kan ibland födosöka månklara nätter.[19][17]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet uppskatas till mellan 400 000 och 480 000 vuxna individer.[1]

Noter redigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2023 Charadrius atrifrons . Från: IUCN 2023. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2023-2. Läst 20 december 2023.
  2. ^ ”Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter – februari 2023”. BirdLife Sverige. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/. Läst 22 augusti 2023. 
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  4. ^ https://www.club300.se/news-on-start-page/mongol-blev-kamtjatka-och-tibet/
  5. ^ Fyndhistorik för tibetpipare i Sverige, BirdLife Sverige, läst 2022-12-05
  6. ^ [a b c d] Grundsten, M, & Vicente, R, & Könönen, J, 2022. Fältbestämning av kamtjatkapipare och tibetpipare. Vår Fågelvärld 5/2022
  7. ^ Wei, C., Schweizer, M., Tomkovich, P. S., Arkhipov, V. Y., Romanov, M., Martinez, J., Lin, X., Halimubieke, N., Que, P., Mu, T., Huang, Q., Zhang, Z., Székely, T. och Liu, Y. 2022. Genome-wide data reveal paraphyly in the sand plover complex (Charadrius mongolus/leschenaultii). Ornithology 139: ukab085: 1– 10.
  8. ^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/10/Rapport13-2022.pdf. Läst 24 oktober 2022. 
  9. ^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi :  10.14344/IOC.ML.14.1.
  10. ^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
  11. ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
  12. ^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
  13. ^ Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024. 
  14. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 140. ISBN 978-91-7424-039-9 
  15. ^ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
  16. ^ Message, S. and Taylor, D.W. 2005. Field guide to the waders of Europe, Asia and North America. London: Christopher Helm Publishers.
  17. ^ [a b] Johnsgard, P. A. 1981. The plovers, sandpipers and snipes of the world. University of Nebraska Press, Lincoln, U.S.A. and London.
  18. ^ [a b] Hayman, P.; Marchant, J.; Prater, A. J. 1986. Shorebirds. Croom Helm, London.
  19. ^ [a b c d e f g h] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  20. ^ [a b] Urban, E.K., Fry, C.H. and Keith, S. 1986. The Birds of Africa, Volume II. Academic Press, London.
  21. ^ National Parks and Wildlife Service. 1999. Species Profile: Charadrius mongolus. Australia.
  22. ^ [a b] Cramp, S.; Simmons, K. E. L. 1983. Handbook of the birds of Europe, the Middle East and Africa. The birds of the western Palearctic vol. III: waders to gulls. Oxford University Press, Oxford.
  23. ^ Grimmett, R.; Inskipp, C.; Inskipp, T. 1998. Birds of the Indian Subcontinent. Christopher Helm, London.

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tibetpipare&oldid=54441736”