Späckhuggare
- För båttypen, se Späckhuggare (segelbåt).
Späckhuggare (Orcinus orca) är den största arten i delfinfamiljen och en välkänd tandval. Späckhuggare förs ibland till en separat familj, Globicephalidae, späckhuggare och grindvalar.
| Späckhuggare Status i världen: Kunskapsbrist[1] | |
 Späckhuggare (Orcinus orca) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Valar Cetacea |
| Underordning | Tandvalar Odontoceti |
| Familj | Delfiner Delphinidae |
| Släkte | Orcinus |
| Art | Späckhuggare O. orca |
| Vetenskapligt namn | |
| § Orcinus orca | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Utseende redigera
Hanar av späckhuggare blir vanligen 8,5 meter långa och stora individer har uppmäts med 9,8 meter längd. Honor är med en genomsnittlig längd av 7,0 meter och en maximal längd av 8,5 meter (enligt andra källor endast 7,7 m[2]) avsevärt mindre.[3] Vikten ligger vanligen mellan tre och fyra ton.[3] Beroende på avhandling anges den maximala vikten för hanar med 6,6[2] eller 9,0 ton.[4] Honor kan väga upp till 5,5 ton.[4]
Späckhuggaren har en mycket karakteristisk färgteckning, svart med vit buk, en vit fläck på sidan och en bakom och ovanför ögat. Mönstret och ryggfenans utseende varierar mellan individerna och de kan på så sätt skiljas från varandra. Ryggfenan är karakteristisk, hos hannar når den omkring 1,8 meter upp och hos honor är den cirka en meter hög.[4]
Kalven väger vid födelsen omkring 180 kilo och mäter ungefär 2,1 till 2,4 meter.[4]
Ekologi redigera
Föda redigera
Namnet sägs komma av att späckhuggaren attackerar större valar för att äta späcket, eller angripa fångade valar när kropparna flöt längs med valfångstfartyg. Normalt lever späckhuggaren av fisk, företrädesvis stimfisk som den jagar i flock med stor målmedvetenhet, och vattendäggdjur som sälar. Säljakt kan innebära att späckhuggaren spanar över vattnet efter sälar på isflak, och ibland aktivt bryter is för att tvinga ner sälen i vattnet. Späckhuggaren anfaller också sälkolonier och kan då attackera djur i vattenbrynet. Späckhuggare äter också andra delfinarter, andra större valar inklusive så stora som unga bardvalar, samt fågel och bläckfisk.[5] De jagar ofta i flock där de kan driva samman fisk eftersom de angriper från olika håll samtidigt. Olika populationer av späckhuggare är ofta specialiserade på en viss typ av födokälla. De populationer som lever utanför södra Sydamerikas kust strandar frivilligt i vattenbrynet för att komma åt sjölejonungar. Andra metoder går ut på att inte bara bryta is utan att även välta isflak för att kunna komma åt pingviner och sälar eller att göra stora hopp utanför klippor så att fåglar trillar i havet.
Socialt beteende redigera
Späckhuggare bildar separata populationer i närliggande områden, med olika rörelsemönster och födovanor, eventuellt med skilda fysiska kännetecken. Undersökningar av späckhuggarna utanför amerikanska nordvästkusten har identifierat tre huvudpopulationer, som normalt inte beblandar sig med varandra och har helt olika födovanor. De kustnära (kallade residents, stationära - benämningen kommer av att dessa populationer årligen återvänder till samma plats) håller sig nära kusten och lever huvudsakligen av fisk. Det finns också grupper som i princip är helt pelagiska, det vill säga lever längre ut till havs. Mellan dessa två rör sig de vandrande grupperna, transients, vilka också har en helt annan jaktvana än de mer bofasta grupperna - de jagar i mycket högre utsträckning än de andra grupperna havsdäggdjur som valar och sälar. De tre grupperna uppvisar många särdrag - deras ljud är olika (så pass att man tror säldjuren längs kusten lärt sig skilja de ofarliga kustgrupperna från de farliga transients), till och med ryggfenans form är något olika i de olika populationerna. Skillnaderna mellan grupperna kan vara en inledning på uppdelning i raser eller arter, och kan också visa förekomst av olika kulturer i olika populationer. Analyser av DNA visar genetiska skillnader mellan populationerna.
Späckhuggaren har inga naturliga fiender. Naturliga habitat är framförallt ishaven, men valen förekommer i flera vatten, bl. a. tidvis i Medelhavet. Den föredrar kustnära, kalla vatten. Späckhuggare har även setts jaga i Skagerrak och norra Kattegatt ett flertal gånger [6]
Flocken omfattar normalt 5-25 djur, men djuren uppträder tillfälligt i grupper om upp till 250.[5] Gruppen leds av en hona.
Späckhuggare och människor redigera
Späckhuggarens enorma uppenbarelse tillsammans med dess relativt stora intelligens har gjort den mycket populär i delfinarier, men antalet delfinarier som är stora nog att hålla arten är mycket litet. 2010 dödades tränaren Dawn Brancheau av späckhuggaren Tilikum på SeaWorld i Orlando, Florida.[7]
Viss betydelse har arten som objekt för valskådning, bland annat i Lofoten.
Se även redigera
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Reeves, R., Pitman, R.L. & Ford, J.K.B. 2017 Orcinus orca Killer Whale . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 21 september 2020.
- ^ [a b] Sigurjónsson J. (1994) sid. 434-455
- ^ [a b] Heyning, J. M. (15 januari 1988) (på engelska). Orcinus orca. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-304-01-0001.pdf. Läst 15 maj 2012.
- ^ [a b c d] Richard Edwards (20 april 2010). ”Orca”. ARKive. Arkiverad från originalet den 7 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120607163137/http://www.arkive.org/orca/orcinus-orca/#text=All. Läst 15 maj 2012.
- ^ [a b] Ronald M. Nowak, red (1999). ”Killer Whale” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 942−944. ISBN 0-8018-5789-9
- ^ Alveflo, Mathilda (3 juli 2021). ”Vännerna filmade en flock späckhuggare utanför Öckerö”. gp.se. http://www.gp.se/1.50619146. Läst 23 augusti 2021.
- ^ Carina Bergfeldt och Jessica Balksjö (24 februari 2010). ”Skötare dödad av späckhuggare”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12193092.ab. Läst 1 november 2013.
Tryckta källor redigera
- Sigurjónsson J. 1994. Orcinus orca (Linnaeus, 1758) - Schwertwal, Großer Schwertwal. In: Handbuch der Säugetiere Europas. Band 6: Meeressäuger. Teil I: Wale und Delphine - Cetacea. Teil IA: Einführung, Monodontidae, Phocoenidae, Delphinidae (eds. Robineau D, Duguy R, Klima M), 433–468. AULA-Verlag, Wiesbaden. ISBN 3-89104-559-X.
Externa länkar redigera
Wikispecies har information om Orcinus orca.
