Solsystemets invariabla plan

inom astronomin det plan som definieras som normalplanet till solsystemets rörelsemängdsmoment

Solsystemets invariabla plan betecknar inom astronomin det plan som definieras som det normalplan till solsystemets rörelsemängdsmoment (impulsmoment) som går genom solsystemets masscentrum. Begreppet härrör från De systeme du monde av Pierre Simon de Laplace, publicerat i Oeuvres Complètes (fullständiga verk) 1878.[1]

Det invariabla planet har, enligt Souami och Souchai 2012, en inklination i förhållande till J2000 på 1° 34' 43,3" och med den uppstigande nodens longitud vid 107° 34' 56". I förhållande till ICRF är dessa värden 23° 0' 31,9" respektive 3° 51' 9,4".

Teoretisk bakgrund redigera

Enligt Laplace kunde solystemet betraktas som ett fritt flerkropparssystem utan inblandning av yttre störningskällor. Sålunda skulle dess rörelsemängdsmoment (i förhållande till systemets masscentrum och i förhållande till fixstjärnorna) vara konstant och normalplanet mot rörelsemängdsmomentvektorn vara stabilt och vara det referensplan som himlakroppar inom solsystemet skulle jämföras med. Sålunda är det totala rörelsemängdsmomentet, , för systemet lika med summan av de olika kropparnas enskilda rörelsemängdsmoment, det vill säga:

 

en summa över   kroppar där   betecknar massan för kropp  , medan   betecknar riktningsvektorn till kropp   från det gemensamma masscentret och   betecknar hastighetsvektorn för kropp   (  betecknar kryssprodukten). Och det invariabla planet är alltså det plan som är normalplan mot denna vektor   genom systemets masscentrum.

Planeterna och några andra himlakroppar i förhållande till det invariabla planet redigera

Tabellen bygger på data från Souami och Souchai 2012 (tabellerna 8 och 9). Med bidrag avses den procentuella andelen av solsystemets totala rörelsemängsdmoment.[2]

Himlakropp Bana Bidrag (%)
Inklination mot Uppstigande nod
Ekliptikan
J2000.0
Det invariabla
planet
Ekliptikan
J2000.0
Det invariabla
planet
min. max.
Solen - - - - <0,001 0,139
Merkurius 7,01° 6,35° 48,12° 32,22° 0,003 0,003
Venus 3,38° 2,15° 76,63° 52,31° 0,058 0,060
Jorden+Månen* 0,01° 1,57° 10,62° 284,51° 0,085 0,087
Mars 1,85° 1,67° 49,47° 352,95° 0,011 0,013
Jupiter 1,30° 0,32° 100,49° 306,92° 61,369 61,516
Saturnus 2,49° 0,93° 113,65° 122,27° 24,926 24,957
Uranus 0,77° 0,99° 74,00° 308,44 5,406 5,407
Neptunus 1,77° 0,73° 131,78° 189,29° 7,994 7,994
Pluto 17,14° 15,55° 110,30° 107,06° 0,001 0,001
Ceres 10,62° 9,20° 81,25° 73,55° <0,001 <0,001
Pallas 34,43° 35,06° 173,97° 172,52° <0,001 <0,001
Vesta 5,58° 7,13° 104,33° 100,11° <0,001 <0,001
* = För jorden och månen avser värdena deras gemensamma masscentrum.

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ De systeme du monde i De Laplace, P. S. 1878, Oeuvres complètes de Laplace, band 11, sid. 549.
  2. ^ Andelen som en viss himlakropp bidrar med beror i stor utsträckning på hur långt från det gemensamma masscentret som himlakroppen befinner sig. Ett exempel: Om alla de fyra stora gasjättarna (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus), som är de stora "bidragsgivarna", ligger på samma sida om solen och därigenom samverkar, kommer solen att befinna sig längre från masscentrum och därigenom kommer dess rörelsemängdsmoment kring masscentrum, och då även dess "bidrag" till totalen, att vara större. Om gasjättarna är spridda runt solen, kommer å andra sidan solen att befinna sig närmare masscentrum och dess "bidrag" att vara mindre. Om man granskar tabellen handlar det i stort sett bara om var masscentrum hamnar mellan solen och Jupiter beroende på de tre övriga gasjättarnas lägen.