Sakkara

begravningsområde utanför Kairo, Egypten

Sakkara eller Saqqara (arabiska: سقارة) är ett vidsträckt begravningsområde i Egypten strax väster om Nilen cirka 20 kilometer söder om Kairo centrum. Området var ett gravfält (nekropol) för forntida Egyptens huvudstad Memfis från tidig dynastisk tid (cirka 3000–2680 f.Kr.) och Gamla rikets tid (cirka 2680–2150 f.Kr.) i vilka åtskilliga kungar och högre ämbetsmän begravdes. Farao Djosers trappstegspyramid, byggd cirka 2680 f Kr. är det mest berömda gravmonumentet i området. Pyramiden är byggd i sex avsatser till en höjd av 60 meter och är världens äldsta kompletta byggnad uppförd i uthuggen sten.

Sakkara
(arabiska: سقارة)
Saqqara
Ort/gravplats
Trappstegspyramiden i Sakkara
Trappstegspyramiden i Sakkara
Land Egypten Egypten
guvernement Giza (guvernement)
Landmärke Djosers trappstegspyramid
Koordinater 29°52′19″N 31°13′01″Ö / 29.87194°N 31.21694°Ö / 29.87194; 31.21694
Geonames 349608
Världsarv
Namn Memfis och Giza
År 1979 (#3)
Region Afrika
Sakkaras placering i Egypten
Sakkaras placering i Egypten
Sakkaras placering i Egypten
Gravfältet och Djosers trappstegspyramid i Sakkara. Kullen längst till vänster är Unas pyramid, den till höger är Userkafs pyramid.

Det har gjorts flera viktiga arkeologiska fynd i området. Bland annat ett antal mastabas samt tre träsarkofager. Den ena av sarkofagerna innehåller en mumie från Nya riket, cirka 1500–1000 f.Kr. De två andra kommer från Mellersta riket omkring 2000 f.Kr. Dessa tillhör enligt inskriptionen Sabak Hatab, man, och Sint Ayt Ess, kvinna.

Sakkara gränsar mot Abusir i norr och Dahshur i söder. Området, från Gizaplatån i norr till Dahshur i söder har varit en nekropol för innevånare i Memphis under olika perioder och upptogs på Unescos världsarvslista 1979.[1]

Sakkara redigera

Tvärtemot vad som de flesta tror härstammar namnet Sakkara inte från begravningsguden Seker utan från Beni Saqqar vilket är namnet på den lokala berberstammen. Beni Saqqar betyder "Sönerna av Saqqar."[2] Då de inte är ursprungsbefolkningen i området är det osannolikt att de skulle ha tagit sitt namn efter en forntida gud som för dem var okänd fram till början av de arkeologiska utgrävningarna.[källa behövs]

Sakkara Serapeum redigera

 
Staty av Apis, 30:e dynastin, Louvren.

Sakkara Serapeum som ligger nordväst om Djosers trappstegspyramid var ett begravningsfält för Apis tjurar, ett levande tecken på guden Ptah. Enligt tron blev tjurarna odödliga efter döden som Osiris Apis, avkortat till Serapis.

Gravarna för dessa tjurar finns att beskåda i en tunnel vid Sakkara Serapeum i stora sarkofager av granit som väger upp till 70 ton och innehåller de mumifierade tjurarna. En andra tunnel cirka 350 meter lång, 3 meter bred och med en höjd av 5 meter grävdes under Psammetikus I regi och användes senare under den Ptolemeiska dynastin.
Den långa boulevarden som leder till den ceremoniella platsen är kantad av 600 sfinxer.[3][4][5]

 

Monument i området redigera

Tidig dynastisk tid redigera

 
Begravningsuppsättning för Djoser

Gamla riket redigera

Första mellantiden redigera

Andra mellantiden redigera

Sentiden redigera

Se även redigera

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Saqqara, 1 april 2011.

Noter redigera

  1. ^ ”Unescos världsarvslista” (på engelska). whc.unesco.org. http://whc.unesco.org/en/statesparties/eg. Läst 5 februari 2011. 
  2. ^ ”Beni Saqqar - definition - Encyclo”. www.encyclo.co.uk. https://www.encyclo.co.uk/meaning-of-Beni_Saqqar. Läst 29 januari 2021. 
  3. ^ Mathieson, I., Bettles, E., Clarke, J., Duhig, C., Ikram, S., Maguire, L., et al. (1997). ”The National Museums of Scotland Saqqara survey project 1993–1995.”. Journal of Egyptian archaeology, 83, 17-53. 
  4. ^ Mathieson, I., Bettles, E., Dittmer, J., & Reader, C. (1999). ”The National Museums of Scotland Saqqara survey project, earth sciences 1990–1998.”. Journal of Egyptian archaeology, 85, 21-43. 
  5. ^ ”Gigal Research: Secrets of the Serapeum at Saqqara” (på engelska). http://www.gigalresearch.com/uk/publications-serapeum.php. Läst 5 november 2012.