Rune Gustafsson

svensk jazzmusiker och kompositör

Rune Urban Gustafsson, född 25 augusti 1933 i Göteborg, död 15 juni 2012 i Vantörs församling i Stockholm,[1][2] var en svensk jazzmusiker (gitarr) och kompositör, känd bland annat för filmmusik till filmerna Mannen som slutade röka (1972), Släpp fångarne loss – det är vår! (1975) och Söndagsbarn (1992).[3]

Rune Gustafsson
Rune Gustafsson spelar på Down Town jazz club i Oslo 1972 tillsammans med Red Mitchell (bas) och Egil Johansen (trummor).
FödelsenamnRune Urban Gustafsson
Född25 augusti 1933
Göteborg, Sverige
Död15 juni 2012 (78 år)
Stockholm, Sverige
GenreJazz
RollMusiker, kompositör
InstrumentGitarr
Utmärkelser

Statens musikverk/Svenskt visarkiv finns Rune Gustafssons donerade personarkiv, som är fritt tillgängligt för forskning.

Biografi

redigera

Gustafssons tidigare professionella karriär var med trumslagaren Nils-Bertil Dahlander i Göteborg.[4] Han flyttade därefter till Stockholm1950-talet för att samarbeta med Putte Wickman (Swedisk Jazz Kings, EP, 1957) och i Arne Domnérus Radiobandet och Radiojazzgruppen och blev en anlitad studiomusiker.

Han skivdebuterade med EP:n Rune Gustafsson Quartet And Trio (HMV 7-EGS 28), utgiven 1953 och producerad av Putte Wickman. Första soloalbumet var Young Guitar (Metronome, MLP 15072, 1961) med Arne Domnérus, Jan Johansson, Jimmy Woode, Bjarne Nerem, Börje Fredriksson och Jan Allan.

Rune at the Top utkom år 1969 och inkluderade bland annat den norska trummisen Jon Christensen. Han spelade i Arne Domnérus duo (Dialog, 1972) och hans olika orkestrar, med Jan Johansson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk, Ulf Johansson Werre med flera.

På hans egen Rune Gustafsson Himself Plays Gilbert O'Sullivan (1973) spelade han med Egil Johansen, som var en av hans mest använda medspelare, även på Killing Me Softly (1973) och Move (1977).

On a Clear Day (Sonet, SLP 2581, 1976) medverkade bland annat Red Mitchell och Duke Ellingtons trummis Ed Thigpen. För albumet Move (Sonet, 1977) fick han utmärkelsen Gyllene skivan. Han spelade med Zoot Sims på två skivor, The Sweetest Sounds och In a Sentimental Mood, varav den senare blev Sims sista skiva.

Utöver sin verksamhet som jazzmusiker blev han under slutet av 50-talet ofta anlitad som sologitarrist på svenska rockinspelningar.

Rune Gustafsson är gravsatt i minneslundenSkogskyrkogården i Stockholm.[5]

Priser och utmärkelser

redigera

Filmografi

redigera
Musik
Roller

Roller (urval)

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Nygren, Berit (16 juni 2012). ”Jazzmusikern Rune Gustafsson död”. Mitt i musiken, Sveriges Radio. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304201043/http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5154852. Läst 19 juni 2012. 
  2. ^ ”Rune Gustafsson är död”. Orkesterjournalen. 18 juni 2012. Arkiverad från originalet den 29 december 2013. https://web.archive.org/web/20131229100925/http://www.oj-jazz.com/index.php?option=com_content&view=article&id=2192:rune-gustafsson-aer-doed&catid=68:jazznytt2&Itemid=100306. Läst 19 juni 2012. 
  3. ^ ”Rune Gustafsson i Svensk Filmdatabas”. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=69796&iv=MOVIE. Läst 19 juni 2012. 
  4. ^ Ericson Uno, Engström Klas, red (1991). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. 7, Gabo-Hageg. Höganäs: Bra böcker. Libris 7665085. ISBN 91-7752-265-6 
  5. ^ ”Hitta graven”. Stockholms kyrkogårdsförvaltning. http://hittagraven.stockholm.se/sv/Skogskyrkogarden/Minneslund/892071939/1497977377. Läst 28 februari 2015. 
  6. ^ ”Gullinpriset till Rune Gustafsson”. Svenska Dagbladet/TT Spektra. 7 maj 2009. http://www.svd.se/kultur/gullinpriset-till-rune-gustafsson_2855301.svd. Läst 19 juni 2012. 
  7. ^ ”Rune Gustafsson Zetterlundstipendiat”. Dagens Nyheter/TT Spektra. 6 september 2010. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/rune-gustafsson-zetterlundstipendiat. Läst 19 juni 2012. 
  8. ^ ”Spader madame”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25691&pos=142. Läst 15 juni 2015. 

Externa länkar

redigera