Ludvig Fristedt
Ludvig Fristedt, född 21 mars 1844 i Klara församling, Stockholm, död 11 april 1899 i Stockholm, var en svensk skådespelare.
| Ludvig Fristedt | |
 Ludvig Fristedt, 1873. | |
| Född | Ludvig Fristedt 21 mars 1844 Klara församling, Stockholm, Sverige  |
|---|---|
| Död | 11 april 1899 (55 år) Stockholm, Sverige |
Biografi redigera
Fristedt föddes utom äktenskapet av okända föräldrar.[1] Han flyttade tidigt med sin fostermor till Finland. Sin finlandssvenska dialekt lyckades han sedan aldrig arbeta bort. 1862 kom han i maskinlära och fyra år senare återvände han till Stockholm där han fick plats vid Bergsunds Mekaniska Verkstad. Han hade redan fångats av teaterintresset och samma år gjorde han sin scendebut på den då nyinvigda Nya Teatern i Helsingfors. Wilhelm Åhman, som var teaterns sceniske styresman, blev Fristedts förste lärare. Han blev kvar till 1869, då han övergick till Thérèse Elfforss sällskap. 1870 antogs han som elev vid de kungliga teatrarna och anställdes som skådespelare 1873.
Hans framgångar vid den kungliga scenen uteblev och hösten 1879 gick han över till Nya Teatern, och stannade där till 1891. De följande åren tillhörde han flera resande teatersällskap. 1896 anställdes han vid Vasateatern, Hans sista år verkade han som andreregissör vid Svenska teatern.
Bland hans roller kan nämnas titelrollen i Gringoire, Sune i Bröllopet på Ulfåsa, Laërtes i Hamlet, Lætorius i Cajus Grachus Boussman i Dagward Frey, Florizel i En vintersaga, Knox i Maria Stuart, Noëthold i Rolands dotter, Saltabadil i Kungen roar sig, Rudorf i Läkaren och Statyn i Lycko-Pers resa.
Utanför scenen ska Fristedt ha varit asocial och särskilt hysa aversion mot kvinnligt sällskap.[2]
Fristed avled i tuberkulos[3] och begravdes den 14 april 1899 på Norra begravningsplatsen.[4]
Omdömen redigera
| ” | Gringoire blef den enda roll i hvilken Fristedt lyckades. I alla de roller, som han sedan fick, förmådde han aldrig göra sig gällande, ehuru man nog uppmärksammade honom både på och utom scenen. Han var nämligen en originell entusiast, som alltid »rusade» och skrek, och som därigenom oftast gjorde sig löjlig. Han hade likväl mycket höga tankar om sig själf och sin skådespelaretalang och ansåg sig nära nog som Sveriges förnämste skådespelare. Men trots sina löjliga sidor — och han hade sådana även i det privata livet — var Ludvig Fristedt en hedersman, som med sina mycket små inkomster alltid gjorde rätt för sig och betalade sina skulder punktligt på dagen. | „ |
| – Johannes Svanberg, Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 | ||
| ” | Stackars Fristedt, allt för ofta sedermera kom han åskådarnas ögon att tåras, men då af ett oemotståndligt löje och mer än en gång var han genom sitt excentriska uppträdande nära att förstöra effekten af ett helt skådespel. | „ |
| – Adolf Hellander, Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af En gammal skådespelare | ||
Teater redigera
Roller (ej komplett) redigera
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Klara kyrkoarkiv, Dopböcker över oäkta barn, SE/SSA/0010/C I c/2 (1817-1861), bildid: C0056127_00245
- ^ Hellander, Adolf (1899). Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af en gammal skådespelare. Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 155. Libris 284627
- ^ Hovförsamlingens kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/SSA/0007/F I/5 (1895-1938), bildid: 00033282_00020, sida 16
- ^ ”Tidningsnotis”. Dagens Nyheter: s. 2. 15 april 1899. https://arkivet.dn.se/tidning/1899-04-15/10446A/2. Läst 30 december 2020.
- ^ ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 2. 2 september 1889. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1889-09-02/7506a/2. Läst 28 juli 2015.
- ^ ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 2. 9 november 1896. https://arkivet.dn.se/tidning/1896-11-09/9690A/2. Läst 30 december 2020.
Källor redigera
- Hellander, Adolf (1899). Skolpojksminnen med flera glada hågkomster från flydda dagar af en gammal skådespelare. Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 151-158. Libris 284627
- Ludvig Fristedt i Adolf Lindgren och Nils Personne, Svenskt porträttgalleri (1897), volym XXI. Tonkonstnärer och sceniska artister
- Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910