Hjalmar Heiberg
norsk professor
Hjalmar Heiberg, född den 27 september 1837 i Kristiania (nuvarande Oslo), död där den 25 september 1897, var en norsk patolog. Han var son till kirurgen Christen Heiberg.
| Hjalmar Heiberg | |
 | |
| Född | 27 september 1837[1] Oslo |
|---|---|
| Död | 25 september 1897[1][2] (59 år) Kristiania |
| Begravd | Vår Frelsers gravlund |
| Medborgare i | Norge |
| Utbildad vid | Universitetet i Oslo  |
| Sysselsättning | Professor, patolog |
| Arbetsgivare | Universitetet i Oslo |
| Barn | Jean Heiberg (f. 1884) |
| Föräldrar | Christen Heiberg |
| Redigera Wikidata | |
Heiberg blev student 1855 och medicine kandidat 1862, varefter han i utlandet studerade mikroskopi och oftalmiatrik. Åren 1866–1869 var han assistent hos prosektorn vid Rigshospitalet och blev 1870 professor i medicin vid Oslo universitet. Heiberg invaldes 1893 i Vetenskapsakademien. I norska och utländska tidskrifter offentliggjorde han flera vetenskapliga uppsatser. Heiberg upptäckte tillsammans med sin kollega Emanuel Winge sambandet mellan giktfeber och hjärtklaffsfel.
Källor redigera
- Heiberg, 3. Hjalmar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
- ^ [a b] SNAC, Hjalmar Heiberg, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Store norske leksikon, Hjalmar Heiberg.[källa från Wikidata]