För freden mellan Preussen och Österrike år 1866, se Pragfreden.

Freden i Prag var en fred som slöts under Trettioåriga kriget den 30 maj 1635 mellan den tysk-romerske kejsaren och representanter för den katolska ligan och kurfurstendömet Sachsen.

Den kejserlige fältherren Wallenstein inledde redan år 1633 fredsförhandlingar, men dessa avvisades av kurfurstarna i Brandenburg och Sachsen. Efter mordet på Wallenstein i februari 1634 gjordes nya fredsförsök och i november samma år slöt kejsaren och Sachsen vapenstillestånd i Pirna och fred slöts i maj 1635. Brandenburg och de protestantiska länderna i den Niedersachsinska kretsen anslöt sig snart till freden.[1]

Nästan samtliga tyska ständer anslöt sig till freden, som innebar följande:

En förutsättning för freden var att alla främmande makter skulle lämna Tyskland, något som Sverige vägrade göra, då man ansåg sig ha rätt till kompensation för krigsåren. Frankrike kunde inte acceptera att viktiga områden vid Rhen kom under kontroll av Habsburgs spanska och österrikiska grenar. Dessutom var det vissa tyska parter som inte anslöt sig till freden och alla kalvinister var uteslutna.

Pragfredens svaghet var att den byggde på tron att kriget var ett tyskt inbördeskrig, fast det i själva verket var alleuropeiskt. Kriget tog inte slut, utan det tog förnyad fart genom den fransk-svenska alliansen. Trettioåriga kriget kom att vara fram till Westfaliska freden år 1648.

Källor redigera

  • Ericson Wolke, Lars; Larsson Göran, Villstrand Nils Erik (2006). Trettioåriga kriget: [Europa i brand 1618-1648]. Lund: Historiska media. sid. 336-339. Libris 10069856. ISBN 91-85377-37-6 

Noter redigera

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1159 

Externa länkar redigera