Cynisca kraussi[2] är en ödleart som beskrevs av Peters 1878. Cynisca kraussi ingår i släktet Cynisca och familjen Amphisbaenidae.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3] Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar den tyska naturforskaren Christian Ferdinand Friedrich von Krauss.[4]

Cynisca kraussi
Status i världen: Kunskapsbrist[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljAmphisbaenidae
SläkteCynisca
ArtCynisca kraussi
Vetenskapligt namn
§ Cynisca kraussi
AuktorPeters 1878
Utbredning
Utbredningsområde
Synonymer
Amphisbaena kraussi Peters 1878[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Exemplaren saknar extremiteter och liknar en mask i utseende.[4]

Arten förekommer endemisk i centrala Ghana. Den lever i låglandet och i kulliga landskap upp till 500 meter över havet. Habitatet utgörs av torra skogar. Andra ödlor av familjen Amphisbaenidae gräver ofta i marken.[1] Honor lägger troligtvis ägg.[4]

Troligtvis påverkas beståndet av landskapsförändringar. Efter 1880-talet upptäcktes inga fler exemplar. Populationens storlek är okänd. IUCN kategoriserar arten globalt med kunskapsbrist.[1]

Källor redigera

  1. ^ [a b c] Chirio, L. 2012 Cynisca kraussi . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 2 april 2024.
  2. ^ [a b] Peters, Wilhem Carl Hartwig (1878) Über zwei Scincoiden aus Australien und eine neue Amphisbaena von Westafrika., Sitzungsber. Ges. naturforsch. Freunde Berlin. 1878 (November): 191-192
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (11 maj 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/cynisca+kraussi/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ [a b c d] Cynisca kraussi i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.