Carl Leonard Christiernin
Carl Leonard Christiernin, född 24 november 1839 i Borås, död 24 januari 1900 i Kil (hemmahörande i Arvika), var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör.
Christiernin avlade studentexamen 1855 och utexaminerades från Högre artilleriläroverket på Marieberg 1861. Han blev löjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren 1865 och kapten där 1882. Han utförde hamn- och brobyggnader i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1858–1861, blev elev vid statens järnvägsbyggnader 1861 och var nivellör där 1863–1870. Han var sektionsingenjör vid North Pacific Coast Railroad i USA 1870–1872, stationsingenjör vid Bergslagernas järnvägsbyggnader 1872–1879, uppgjorde förslag till vågbrytare vid Storgrytan och Ljusne 1880 och blev baningenjör vid Statens Järnvägar 1881.[1]
Christiernin omkom då han under en tjänsteresa föll ned på spåret och överkördes vid Kils järnvägsstation efter att ha försökt hoppa på ett tåg som redan satts igång. Kungl. Maj:t fastställde i en dom 1907 att inget skadestånd skulle utgå till de efterlevande eftersom Christiernin brutit mot gällande trafikreglemente och att olyckan förorsakats därigenom och ej genom någon försummelse från trafikpersonalens sida.[2]
Referenser redigera
- ^ Jérôme Marcks von Würtemberg: Matrikel öfver officerare vid Kongl. väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1897, Stockholm 1897, sid. 19.
- ^ Dagens Nyheter, 8 januari 1907, sid. 1.