Burns London
Burns är en engelsk tillverkare av elgitarrer och basar, som grundades av Alice Louise Farrell (1908-1993) och James Ormston (Jim) Burns (1925-1998), 1959. Företagsnamnet var först Burns-Weill, och döptes sedan om till Ormston Burns Ltd. Vid sin topp på 1960-talet var Burns den mest framgångsrika gitarrtillverkaren i England.[1]
| Burns London | |
 En Burns Hank Marvin signature, från 2004. | |
| Typ | Privatägt bolag |
|---|---|
| Huvudkontor |  London, England |
| Bransch | Musikinstrument |
| Produkter | Elgitarrer, Basgitarrer |
| Historik | |
| Grundat | 1959 |
| Grundare | James Ormston Burns, Alice Louise Farrell |
| Övrigt | |
| Webbplats | Burns London Ltd |
Ormston Burns Ltd. köptes senare upp av Baldwin Piano Company 1965, då företaget döptes om till Baldwin-Burns.[2] Burns gitarrer återinfördes 1991 under namnet Burns London, och sortimentet omfattar nu en collectors edition av den första modellen som företaget producerat.
Historia redigera
Grundaren Jim Burns mål var att producera en elgitarr vars kroppsdesign skulle vara mer vågad än Fender Stratocaster, samtidigt som den skulle ha fler varianter på gitarrens ljud. Detta kombinerades med en kortskalig hals på 25 tum, och Burns egna elektronik "Wild Dog", vilket gjorde det möjligt att ställa in de tre Tri-Sonic pickuperna i många olika, och ibland ovanliga kombinationer. Burnsgitarrer hade även ett egendesignat vibratosystem, vilket även användes på Gretschgitarrer.[3]
Burns gitarrer användes av många musiker, till exempel Elvis Presley, Hank Marvin[4] och Jimmy Page.[5] De blev också mycket populära eftersom de var mycket billigare än modeller från amerikanska gitarrtillverkare som Fender och Gibson.
Burns tillverkade även gitarrförstärkare, till exempel så gav Burns ett par små 30-watts förstärkare till Jimi Hendrix Experience 1966, men gruppen ville istället ha "stora förstärkare för stort ljud", enligt trumslagaren Mitch Mitchell.[6]
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Bacon, Tony (2012). ”British Makers: Jim Burns”. The Ultimate Guitar Sourcebook. MBI. sid. 142–43. ISBN 9781610588423. https://books.google.com/books?id=f1H0AwAAQBAJ&pg=PA145
- ^ Inc, Nielsen Business Media (1965-10-23) (på engelska). Billboard. Nielsen Business Media, Inc. https://books.google.com/books?id=KCkEAAAAMBAJ&pg=PA6. Läst 19 november 2018
- ^ Hunter, Dave (2014). Guitar Amps and Effects For Dummies. Wiley. sid. 108. ISBN 9781118900000. https://books.google.com/books?id=TSdGBAAAQBAJ&pg=PA108
- ^ Bennett, Joe (2002). Guitar Facts. Hal Leonard. sid. 25. ISBN 9780634051920. https://books.google.com/books?id=yPOGykZY1C8C&pg=PA25
- ^ Paul., Day, (1990). The Burns book. Bold Strummer Ltd. sid. 84-87. ISBN 0933224095. OCLC 22517709. https://www.worldcat.org/oclc/22517709. Läst 19 november 2018
- ^ Shapiro, Harry; Glebbeek, Caesar (1995). Jimi Hendrix: Electric Gypsy. St. Martin's Press. sid. 683. ISBN 9780312130626. https://books.google.com/books?id=JB1W2dn31rwC&pg=PA683
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Burns London.
