Avhopparverksamhet för gängmedlemmar i Sverige

En avhoppare är en person som valt att lämna någon form av organiserad brottslighet och som anses vara i behov av stöd och skydd från samhället. Sverige har under de senaste decennierna fått en markant ökning av brottsligheten, både i de stora städerna samt i mindre orter. De kriminella gängen ökar i antal, och det gör även dess medlemmar, därför ökar även antalet avhoppare och därmed utvecklingen av stöd till dessa, avhopparverksamhet.

Tillväxten av gängmedlemmar (bakgrund)

Polismyndigheten gick våren 2021 ut med en rapport som innefattade att det i slutet av 2021 fanns 8 233 individer som utpekades som gängkriminella i Sverige, varav 1 202 av dessa var minderåriga. Justitieminister Gunnar Strömmer ansåg våren 2023 att det ingick ungefär 30 000 gängkriminella i de kriminella gängen i Sverige, men några bidrar på mindre sätt och faller därefter utanför lagstiftningen och endast en minoritet utför de grövsta brotten. Tillväxten av gängmedlemmar har ökat markant, antalet har stigit med mer än tre gånger på två år. Nyrekryteringen går snabbt och enligt en studie från brottsförebyggande rådet utnyttjar de äldre gängmedlemmarna barnen (12-15 år) i området, och använder dem som billig arbetskraft. Barnen kan bli uppsökta av de andra gängmedlemmarna. I riskzonen är de som redan har vänner och bekanta inom de kriminella nätverken. Barnen kan även själva uppsöka gängen i hopp om att få bli en del av dem.

Det är svårt att säga varför denna nyrekrytering är så enkel för gängen. I en studie gjord av Hanna Christoffersen 2014 intervjuade hon före detta gängmedlemmar om valet att bli en del av gängen och konsekvenserna av att lämna den livsstilen. En gemensam faktor för alla deltagare var att droger var en del av deras liv och bidrog till valet. Längtan efter samhörighet, brödraskap, och även acceptans var anledningar för många av dem som intervjuades. Individer som befinner sig i utsatta miljöer och situationer, i det här fallet drogmissbrukare, söker sig till andra med liknande historier och vardag. Många av dem som var med i studien erkände även att de hade ekonomiska förväntningar på att vara medlem i de kriminella gängen.

Dessa förväntningar och förhoppningar var sällan uppfyllda. De före detta gängmedlemmarna berättar om svårigheterna de fick stå inför när de bestämde sig för att bli en del av gänget, men även konsekvenserna när de lämnade det. Hoppet om samhörighet blev aldrig uppfyllt för någon av deltagarna, istället beskrivs deras dåtida medlemmar som själviska och att de intervjuade ofta kände sig utnyttjade. Samhällets bild av dem själva förändrades också, många kände att deras förutsättningar att lyckas i samhället försämrades markant även efter att de bestämt sig för att lämna den kriminella livsstilen. Några av dem fick även utstå hotbilder från sina tidigare gäng, vilket resulterade i att de fick lämna sina familjer och flytta till skyddade platser. Trots att alla i intervjun höll med om att gängen bidrog till det sämre, var de inte helt övertygade om att det enbart var negativt. Några av dem säger att de uppskattade den fria tillgången till drogerna, och trots känslan av att bli utnyttjad uppvägdes den av tryggheten från alla nya vänner de införskaffade sig.

Utvecklingen av stöd till avhoppare

Med tanke på att inte ens tidigare gängmedlemmar, som aktivt valt att lämna organisationen, är helt övertygade om att de kriminella gängen enbart består av negativa konsekvenser, kanske det inte är så svårt att första valet att gå med från början. Det är tydligt att antalet gängmedlemmar ökar, men med det ökar även antalet som väljer att hoppa av, avhoppare. Därför uppkom ett regeringsuppdrag till myndigheterna. Enligt regeringsbeslut Ju/2021/03348 har Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen fått i uppdrag att stärka och utveckla arbetet gällande det stöd som ska finnas för nya och gamla avhoppare. Syftet var och är att skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för att fler individer ska få tillgång till stöd. Dessutom fick Polismyndigheten ansvaret för samordningen av uppdraget den 1 oktober 2022.

Det finns ett antal förutsättningar som måste uppfyllas för att individen ska få ta del av avhopparverksamheten. Ett villkor är att det måste finnas en hotbild, alltså att den kriminella miljö som personen i fråga ska lämna, ska bestå av någon form av våldskapital och därmed även en hotbild, sedan tidigare eller i samband med avhoppet. Denna hotbild bedöms av olika organisationer, beroende på i vilken stad man uppsöker verksamheten. I till exempel Stockholm är det polisens avdelning för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet som gör hotbildsbedömningen. Om polisen kan bekräfta att det finns en hotbild, då blir ärendet prioriterat. Sedan ställs det krav på avhopparen, han eller hon ska ha en långsiktig och hög motivation för att helt ta avstånd från det kriminella livet och vara inställd på att lära sig leva ett vanligt liv med jobb, skola samt ett nytt socialt liv. De insatser som finns gällande detta regeringsuppdrag hoppas vara återfallsförebyggande för individen, men även brottsförebyggande för samhället. Arbetet är komplext. Kommunernas socialtjänst och polisen behöver ha ett tätt samarbete, och ibland måste även socialtjänsten samarbeta med de andra myndigheterna som är nämnda ovan.

Hur avhopparverksamheten arbetar

I en forskningsrapport skriven av Anna Hedlund intervjuar författaren personer på olika avhopparverksamheter i Sverige. I rapporten berättar intervjupersonerna hur de jobbar, vad de erbjuder till avhopparen samt vad som krävs av avhopparen i fråga. Det framkommer att motivation från individen är ett krav för att få ta del av stödet. Det är enskilda handläggare på avhopparverksamheterna som bedömer om en person anses vara tillräckligt motiverad eller inte, men frågan om just motivation diskuteras flera gånger under intervjuerna. En av intervjupersonerna berättar exempelvis att det kan vara svårt att bedöma om avhopparen är tillräckligt motiverad eller inte och att sådana bedömningar aldrig kan bli "helt hundraprocentiga". I studien av Christoffersen berättar samtliga avhoppare att de inte är helt säkra på att gängen inte bidrog med något positivt i deras liv. Med tanke på det som berättas i studien, är det kanske inte svårt att förstå det faktum att motivationsbedömningen inte alltid blir "hundraprocentig" eller lätt att avgöra.

Men om motivationsbedömningen bedöms som positiv beskriver intervjupersonerna vikten i att agera snabbt, eftersom beslutet att lämna ett kriminellt liv och genomgå en livsstilsförändring ofta har tagits under dramatiska, och ibland traumatiska förhållanden. Dessutom berättas det om att första mötet med avhopparen är det absolut viktigaste och avgörande. Individerna som söker stöd är ofta rädda och osäkra, för många är det möjligtvis första gången de delar med sig av sitt mående, sina erfarenheter och sin situation. Efter de första mötena skapas en individuell handlingsplan, en så kallad vårdplan. Hedlund berättar att behandlingsområdena ofta innefattar missbruk, psykisk ohälsa, socialt nätverk, familj och umgänge, sysselsättning och försörjning.

I studien av Christoffersen är det tydligt att avhopparverksamhetens behandlingsområden går hand i hand med det som de kriminella i studien angav var anledningar till att de gick med i gängen från första början. Man försöker alltså fokusera på de önskemål och förväntningar avhopparna hade i samband med gängen, och få dem att uppnå dessa på annat sätt. I den handlingsplan som görs, görs även en överenskommelse mellan avhopparen och myndigheterna om både kortsiktiga och långsiktiga insatser. Målet med alla insatser är att individen ska skaffa sig en egen försörjning, bli en del av samhället samt leva ett självständigt icke-kriminellt liv. Insatserna utförs oftast inte av avhopparverksamheten själva, utan av externa aktörer, som vårdbolag eller särskilda avhopparföretag.

Eftersom vårdplanen anpassas på individnivå, är det svårt att säga exakt vilka insatser som görs. Detta bedöms efter individens enskilda situation. I majoriteten av fallen ingår det att bryta isolering, påbörja socialisering och stabilisera ett permanent boende. För många blir det även mycket fokus på att ta sig ur missbruk och bearbeta trauman. När detta ska behandlas blir individen ofta hänvisad till sjukvården samt psykiatrin, vilket är några exempel på de externa aktörer som kan vara inblandade. Det kan också vara mindre insatser som föreslås. Det kan handla om borttagning av gängtatueringar, att fira jul och födelsedagar samt få hjälp med inköp av möbler och kläder. Detta kan göra skillnad.

En annan viktig faktor som tas upp av en intervjuperson i forskningsrapporten är hur betydelsefullt det är att personalen på avhopparverksamheten är medveten och har kunskap om vilken målgrupp de riktar sig till. Intervjupersonen berättar om hur komplex målgrupp de faktiskt jobbar med, då de både är förövare och brottsoffer, samt har en hotbild. Andra målgrupper inom socialtjänsten som har skyddsbehov är ofta ganska välfungerande i samhället, men avhopparen behöver ett stort stöd, och ett stort skydd men de är inte självgående. Istället behöver de ofta läras om, komma in i samhället och bli integrerade, då de har levt i ett parallellt samhälle. Det här är viktigt att personalen är medveten om, och därefter försöker ge bästa möjliga stöd med detta i åtanke.

Avhopparverksamhetens påverkan

Med tanke på att avhopparverksamhet är en verksamhet med en stor komplexitet, samt kräver ett tätt samarbete med olika myndigheter och organisationer, behövs det även pengar för att det här ska utvecklas mycket som man vill. Dagens Samhälle rapporterade i maj 2023 att under året innan beviljade Polismyndigheten, som hanterar utbetalningarna, 113 ansökningar och betalade ut 58 miljoner statliga pengar till de olika avhopparverksamheterna i Sveriges kommuner.

Det är många som ställt sig frågan om avhopparverksamhet verkligen fungerar i praktiken. I mars 2023 publicerade tidningen Svensk Polis en artikel om en avhoppare som avslutade sitt program våren 2023, har tre jobb, en affärsidé han gärna utvecklar, samt en ny gudstro. Detta påstår avhopparen själv är tack vare avhopparverksamheten och det stöd han fått från myndigheterna. Det mest hjälpsamma, som denna person antyder, var att få prata ut med någon. Dessutom var det viktigt med de praktiska tipsen och de olika rekommendationerna han fick på hur man ska uppnå en "vanlig" livsstil, men avhopparen återkommer ofta till vikten av att få samtala, inte bara med en psykolog, utan även med någon han litade på inom verksamheten. Detta har, enligt avhopparen själv, räddat livet på honom samt gett honom en helt ny bild av hur man kan välja levnadssätt.

Kritik mot den här typen av verksamhet

Statistiken visar på att antalet gängmedlemmar har tredubblats på de senaste två åren, det är tydligt att antalet som väljer att gå med i gängen är betydligt fler än de som väljer att gå ur dem. I och med detta kommer självklart även kritik gentemot avhopparverksamheten.

I Socialtjänstpoddden berättar Jörgen Larsson, före detta polis och numera forsknings- och utvecklingsledare på FoU Nordväst, bland annat om hur socialtjänsten bör förbättra sitt arbete inom avhopparverksamheten. Han tar upp, precis som intervjupersonen i forskningsrapporten, vikten av att ha kunskap om den svåra målgrupp man arbetar med. Larsson anser att socialtjänsten (SOC) saknar denna kunskap. Han berättar att unga kriminella inte är något nytt för SOC, men att idag handlar det om individer som har så pass skeva normer och värderingar, att det behövs ett helt annat tankesätt för att nå målgruppen. Socialtjänsten måste vara medveten om att kriminaliteten, tankemönstrena, värderingarna och normerna har stor inverkan på avhopparen, annars kommer man aldrig nå fram till personen. Larsson anser att den här kunskapen finns hos kriminalvården, som är en aktör i samarbetet kring avhopparverksamheten, precis som SOC. Larsson anser att samarbetet måste bli bättre mellan de olika aktörerna så att kunskapen om målgruppen kan spridas vidare, speciellt till socialstyrelsen, som har den närmsta och första kontakten med avhopparen.

Det finns det många fall där socialstyrelsens handlingsplan för individerna inte har fungerat. Aftonbladet rapporterade i mitten av 2023 om en man som försökt lämna gängkriminaliteten med hjälp av avhopparverksamheten, men som blev skjuten av sina tidigare gängmedlemmar, efter att stödet från SOC inte fungerade för honom. Kritiker menar att avhopparverksamheten innebär mycket isolering, och att den här målgruppen inte klarar det. De behöver ett stöd genom processen, en coach som fyller dagarna med något som känns meningsfullt. Det här hade SOC verkställt om de hade haft en djupare förståelse för målgruppen, men bevisligen saknas den kunskapen, menar kritikerna.