Þórsnes
Þórsnes (”Torsnäs”) är en udde på norra sidan av halvön Snæfellsnes vid Breiðafjörður i regionen Västlandet på Island,[1] cirka 110 km norr om huvudstaden Reykjavik. Þórsnes avgränsas i väster och öster av de mindre fjordarna Hofsvogur och Vigrafjörður (Sauravogur). Mitt på Þórsnes ligger berget Helgafell, som de första bosättarna uppfattade som ett heligt berg där de alla skulle finna bostad efter döden.[a] Sydost om berget låg under medeltiden klostret Helgafell, i det område som i dag kallas Klausturhólar.
| Þórsnes | |
| Halvö | |
| Land |  Island
|
|---|---|
| Region | Västlandet |
| Höjdläge | 14 m ö.h. |
| Koordinater | 65°03′38″N 22°45′02″V / 65.06055°N 22.75063°V |
| Tidszon | UTC (UTC+0) |
| Geonames | 3412567 |
  Läge på Island
| |
Det största samhället på Þórsnes är Stykkishólmur, som uppstod som utskeppningsplats på 1550-talet till följd av sin naturliga hamn i skydd av ön Súgandisey och skäret Stykkið.[2]
Historia redigera
Hur Þórsnes bebyggdes omtalas i Eyrbyggja saga[3] och i Landnámabók.[4]
Torolf (Þórólfr) Örnolfsson Mostrarskegg hette en hövding och Torsgode från ön Mostr i Norge. Han blev ovän med kung Harald Hårfager och tvingades år 884[5] att med sitt husfolk fly till Island. Då de kommit till den fjord som Torolf själv gav namnet Breiðafjörður kastades högsätesstolparna överbord. På dessa fanns utskurna bilder av Tor och man trodde att guden själv nu skulle leda dem till deras nya land. Stolparna drev i land på Þórsnes, troligen vid Haugsnes[6] som skjuter ut som en liten udde från stranden av Jónsnes.[7] Här byggde Torolf gården Hofstaðir och ett hov till guden Tor. Han inrättade också ett ting, beläget på den plats ”där Tor kommit i land”.[8]
Så här skriver Eyrbyggja saga:
- ”Landet mellan Vigrafjorden och Hovsvågen kallade Torolf Torsnäset (Þórsnes). På det näset reser sig ett ensamt berg, och på det berget trodde Torolf så mycket, att dit fick ingen skåda otvagen, och man fick inte jaga eller ansätta något levande där, vare sig fä eller människor, utan det fick gå sin väg självmant. Det berget kallade han Helgafell, och han trodde att dit skulle han själv komma när han dött, och likaså alla hans fränder på näset.
- Ute på näsets tånge[b] där Tor kommit i land lät han fälla alla domar och inrätta ett häradsting. Där var också en så helig plats att han inte ville låta besudla gräsvallen, vare sig med utgjutet blod eller när man gjorde sitt tarv. Därtill togs i stället ett skär, som kallades Dritskär.” (Dritsker, d.v.s. ”Skitskäret”)[9][c]
Striden på Torsnästinget redigera
Efter Torolfs död år 918[5] uppstod en maktkamp mellan torsnäsingar och en ätt som i sagorna kallas ”kjalleklingar”, då den härstammade från landnamsmannen Kjallak den gamle. Konflikten kulminerade på tinget 932.[5] Kjalleklingarna ansåg att torsnäsingarna överdrev tingsplatsens helighet och att vägen till Dritsker (”Skitskäret”) var alldeles för lång. Man borde få uträtta sina naturbehov på närmare håll, tyckte de, men när de stod i begrepp att omsätta denna önskan i praktisk handling greps torsnäsingarna av helig förbittring. En häftig strid följde med stort manfall på bägge sidor, och marken färgades röd av blod, enligt Eyrbyggja. Men också denna blodsutgjutelse innebar att tingsplatsen vanhelgades.
Det är möjligt att kjalleklingarnas brott mot det religiöst förankrade tabu, som Torolf hade infört, var en medveten strategi för att förödmjuka torsnäsingarna och själva tillvälla sig makten.[11] Strategin var i så fall framgångsrik. Konflikten löstes genom medling 934.[5] Tinget flyttades då till nordöstra Þórsnes och upphöjdes till fjärdingsting (fjórðungsþing) för hela Västfjordarna. Samtidigt skedde en maktdelning så att både kjalleklingar och torsnäsingar fick gemensamt ansvar för tingsfriden (friðhelgi). Kjalleklingarnas huvudman blev dessutom utsedd till gode.[12][13][14][15]
Torsnästinget kom att bestå som fjärdingsting fram till Sturlungatidens början, men fortsatte som häradsting (vårting) till medeltidens slut. Under större delen av fristatstiden (þjóðveldið) var Þórsnes ett betydande maktcentrum med den politiska och andliga makten som grannar. Hövdingagården Helgafell (där för övrigt Islands förste historieskrivare Ari Þorgilsson sägs ha blivit född[16]) låg strax söder om ”det heliga berget” och på sydöstra sidan låg klostret med samma namn. Carl Christian Rafn och Finnur Magnússon framhåller i deras numera klassiska verk Grönlands historiske mindesmærker att det var från Þórsnes tingslag (Þórsnes þing) som alla de stora isländska geografiska upptäcktsfärderna utgick, först till Grönland och sedan vidare till Amerika. Berättelserna om dessa färder nedtecknades och bevarades till eftervärlden av munkar i Helgafells kloster.[17] Klostret, som tillhörde augustinorden, hade ursprungligen legat på Flatey men flyttades till Helgafell 1184.[18]
Stykkishólmur redigera
Det största samhället på Þórsnes är Stykkishólmur, som till följd av sitt läge i skydd av skäret Stykkið[2] uppstod som exporthamn på 1550-talet. Handelsvaran var främst ejderdun, vadmal, smör och torrfisk. Drivande i denna handel var till en början köpmän från Bremen och Oldenburg, senare också Hansan, men år 1602 införde Kristian IV danskt monopol på all Islandshandel och de tyska köpmännens bodar revs 1608.[19][20]
Det danska handelsmonopolet missgynnade Island som helhet men var gynnsamt för Stykkishólmur, vilket har lett till att man där varje augusti sedan 1994 brukar fira ”dansktiden” (danskir dagar) med en uppsluppen och opatriotisk fest.[21]
Noter redigera
- ^ Om denna märkliga tro, som nog har en parallell i tron på livet i gravhögen, se även Hilda R. Ellis Davidson (1968) [1942], The Road to Hel. A Study of the Conception of the Dead in Old Norse Literature. Kapitlet ”The dead in the mountains”, s.87ff.
- ^ Det näs som här avses är det lilla Haugsnes, se karta[8]
- ^ Originaltexten: Þórólfr kalIaði Þórsnes milli Vigrafjarðar ok Hofsvágs. Í því nesi stendr eitt fjall. Á því fjalli hafiði Þórólfr svá mikinn átrúnað, at þangat skyldi enginn maðr óþveginn líta ok engu skyldi tortíma í fjallinu, hvárki fé né mönnum, nema sjálft gengi í brott. Þat fjall kallaði hann Helgafell ok trúði, at hann mundi þangat fara, þá er hann dæi, ok allir á nesinu hans frændr. Þar, sem Þórr hafði á land komit, á tanganum nessins, lét hann hafa dóma alla ok setti þar heraðsþing. Þar var ok svá mikill helgistaðr, at hann vildi með engu móti láta saurga völlinn, hvárki í heiftarblóði, ok eigi skyldi þar álfrek ganga, ok var haft til þess sker eitt, er Dritsker var kallat.[10]
Källor redigera
- ^ Þórsnes hos Geonames.org (cc-by); post uppdaterad 2016-06-09; databasdump nerladdad 2016-09-13
- ^ [a b] Stykkið
- ^ Eyrbyggja saga. (För översättningar till danska och norska, se flaggorna.
- ^ Landnámabók, andra boken, kapitel 12. (Guðni Jónssons utgåva)
- ^ [a b c d] Årtalen enligt kronologin i Eyrbyggja saga. Jakob Sverdrup, Nokre aarstal til Soga um Øyrbyggjerne.
- ^ Eyrbyggja saga, kapitel 4.
- ^ Kristian Kålund, Snefjældsnæs syssel, not 39. (Haugsnes är således en halvö på Jónsnes, som är en halvö på Þórsnes, som ligger på halvön Snæfellsnes.)
- ^ [a b] Karta visande Jónsnes, Hofstaðir, Haugsnes och Dritsker.
- ^ Översättning: Åke Ohlmarks, De isländska sagorna, Steinsviks förlag, band 2, 1963, s.140f.
- ^ Eyrbyggja saga, kapitel 4.
- ^ Olof Sundqvist, ”Vapen, våld och vi-platser. Skändande av helgedomar som maktstrategi i det vikingatida Skandinavien” i Håkan Rydving och Stefan Olsson, (red.) Krig och fred i vendel- och vikingatida traditioner, Stockholm University Press 2016, s.179.
- ^ Eyrbyggja saga, kapitel 9.
- ^ Landnámabók, 2, kapitel 12.
- ^ Ari Þorgilsson, Íslendingabók, kapitel 5.
- ^ Sverrir Jakobsson. ”Hve lengi var haldið þing á Þórsnesi á Snæfellsnesi?” Vísindavefurinn 17. apríl 2001.
- ^ Mats G. Larsson, Minnet av vikingatiden, Atlantis förlag 2005, s.16. ISBN 91-7353-065-4
- ^ C.C. Rafn, Finnur Magnússon Grönlands historiske mindesmærker I, viii, 1838.
- ^ Janus Jónsson, Um klaustrin á Íslandi, Flateyjar- og Helgafellsklaustur, 1887, s.227–236.
- ^ Mark Gardiner, Natascha Mehler, English and Hanseatic Trading and Fishing Sites in Medieval Iceland, 2007, s.403.
- ^ Helga Jónsdóttir och Steinunn Kristjánsdóttir, Þjóðleiðir við klausturstaði á kaþólskum tíma Arkiverad 11 december 2019 hämtat från the Wayback Machine., 2015, s.8f.
- ^ Danskdagarna (Danskir dagar)