Öppna huvudmenyn
Ursprungliga Lindhagenplanen från 1866.

Lindhagenplanen var en generalplan för Stockholm framlagd i ett Utlåtande med förslag till gatureglering i Stockholm år 1866 av en kommitté under ledning av juristen och politikern Albert Lindhagen. Lindhagenplanen antogs aldrig i sin helhet av Stockholms stadsfullmäktige, endast delar genomfördes efter hårda strider och revideringar. Ändå skulle Lindhagens generalplan få stor betydelse för Stockholms omdaning under sena 1800-talet. Exempel på detta är Kungsgatans förlängning till Stureplan som antogs 1887 och fullbordades 1911 samt Sveavägens förlängning till Kungsgatan som beslutades 1896 och fullbordades på 1920-talet. Lindhagens idé om en ”Sveaväg” ända fram till Gustav Adolfs torg togs upp igen 1928 av dåvarande stadsplanedirektören Albert Lilienberg och skrotades först 1945, då stadsfullmäktige beslutade att Sveavägen skulle sluta vid nuvarande Sergels torg (se Norrmalmsregleringen).

Lindhagenplanens alla nya gator och torg skulle även få nya namn och äldre gatunamn förändrades. Det genomfördes på ett konsekvent, övergripande och genomtänkt sätt. Denna gatunamnrevisionen, kallad ”Nya och förändrade gatunamn inom Stockholm” beslutades av stadsfullmäktige 16 juni 1885. Lindhagenplanen var den sista storskaliga stadsplanen med kvartersindelningar i rutnät, långa, spikraka paradgator och stjärnplatser, det som senare skulle kallas ”stenstaden”. Kring sekelskiftet 1900 övergavs det stränga rutnätet till förmån för en mjukare, mera terränganpassad och konstnärligt flexiblare planering.

Enligt konsthistorikern Ragnar Josephson var det genom Lindhagenplanen som det moderna Stockholm räknar sin uppkomst. Även Stockholms moderna parkhistoria kan sägas började med Lindhagenplanen. ► Läs mer