Öppna huvudmenyn
Klassikern "Stockholmslyktan" med Stockholms stadshus i bakgrunden.

Gatubelysningen i Stockholm var under många århundraden en privat angelägenhet. Först 1749 kom en kunglig förordning om allmän gatulyshållning som föreskrev att fastighetsägarna skulle hålla lyktor tända under den mörka årstiden, från mörkrets inbrott till midnatt, med undantag för ljusa månnätter.

Den allmänna gatubelysningen i Stockholm blev en kommunal uppgift när gaslyktor och senare elektriska lampor infördes vid 1800-talets mitt. Gas-, fotogen- och elljus existerade parallellt under många år. De två sista "offentliga" oljelyktorna i Stockholm släcktes så sent som 1940 och den sista gaslampan stängdes av 1941.

1930-talet blev genombrottet för den elektriska gatubelysningen och för ljusskyltar i Stockholm och från 1929 hölls gatubelysningen tänd natten igenom.

Många av stadens gatuarmaturer är ritade av kända arkitekter. Exempelvis räknas Norrbros smäckra armaturer, ritade 1926 av Kurt von Schmalensee till ett av de första och bäst bevarade exemplen på funktionalistisk gatubelysning i Sverige. I Stockholm finns två klassiker från gaslyktornas tid som numera matas med elektricitet, den ena är gasverkets standardlykta från 1853, den andra är den så kallade ”Stockholmslyktan” från 1890-talet. Båda nytillverkas och används i kulturhistorisk värdefulla stadsområden. ► Läs mer