Öppna huvudmenyn
René Descartes, som utvecklade ett materialistiskt conatusbegrepp

Conatus är en term som användes i tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos ett ting att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv. Detta ”ting” kan vara medvetande eller materia, men även en kombination av båda. Över årtusendena har många olika definitioner och behandlingar formulerats av filosofer. De viktigaste av dessa innefattar 1600-talsfilosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Leibniz, tillsammans med den samtida empiristen Thomas Hobbes. Conatus kan syfta på den instinktiva ”viljan att leva” hos djur eller på diverse metafysiska teorier om rörelser och tröghet. Begreppet kopplas ofta samman med Guds vilja i en panteistisk syn på naturen. Begreppet kan delas upp i separata definitioner för medvetandet och kroppen, eller till och med särskiljas i fråga om centrifugalkraft eller tröghet.

De tidigaste författarna som diskuterade conatus skrev huvudsakligen på latin, och använde den därför inte bara som en teknisk term utan som ett vanligt ord och i en allmän bemärkelse. Idag används conatus sällan i den tekniska bemärkelsen, eftersom modern fysik använder begrepp som tröghet och bevarande av rörelsemängd som har ersatt det. Det har, likväl, varit en betydande influens för 1800-tals- och 1900-talstänkare som Friedrich Nietzsche, Louis Dumont och Arthur Schopenhauer. ► Läs mer