Vitkronad snårsparv

fågelart i familjen amerikanska sparvar
(Omdirigerad från Vitnackad buskfink)
Ej att förväxla med vitkronad sparv.

Vitkronad snårsparv[2] (Atlapetes albinucha) är en fågel i familjen amerikanska sparvar inom ordningen tättingar.[3]

Vitkronad snårsparv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljAmerikanska sparvar
Passerellidae
SläkteSnårsparvar
Atlapetes
ArtVitkronad snårsparv
A. albinucha
Vetenskapligt namn
§ Atlapetes albinucha
Auktor(Lafresnaye & D'Orbigny, 1838)
Utbredning
Synonymer
Vitnackad buskfink

Utseende redigera

Vitkronad snårsparv är en rätt stor sparv med svart huvud som kontrasterar med vitt centralt hjässband. I Mexiko är den mestadels gul undertill, medan sydligare fåglar har gult på strupen men ljusgrått bröst.

Utbredning och systematik redigera

Vitkronad snårsparv förekommer från södra Mexiko genom Centralamerika till norra Colombia. Den delas in i två grupper med sammanlagt åtta underarter, med följande utbredningar:[3]

  • Atlapetes albinucha albinucha – höglänta områden i Mexiko (Puebla och Veracruz till norra Chiapas)
  • gutturalis-gruppen
    • Atlapetes albinucha griseipectus – Stillahavssluttningen i södra Mexiko (Chiapas) till västra Guatemala och El Salvador
    • Atlapetes albinucha fuscipygius – höglänta områden i Honduras till nordvästra El Salvador och nordvästra Nicaragua
    • Atlapetes albinucha parvirostris – subtropiska Costa Rica
    • Atlapetes albinucha brunnescens – subtropiska västra Panama (västra Chiriquí)
    • Atlapetes albinucha coloratus – subtropiska västra Panama (östra Chiriquí och Veraguas)
    • Atlapetes albinucha azuerensis – västra Panama (Azuerohalvön)
    • Atlapetes albinucha gutturalis – övre tropiska och subtropiska norra Colombia

Familjetillhörighet redigera

Tidigare fördes de amerikanska sparvarna till familjen fältsparvar (Emberizidae) som omfattar liknande arter i Eurasien och Afrika. Flera genetiska studier visar dock att de utgör en distinkt grupp[4][5][6][7] som sannolikt står närmare skogssångare (Parulidae), trupialer (Icteridae) och flera artfattiga familjer endemiska för Karibien.[7]

Levnadssätt redigera

Vitkronad snårsparv hittas i städsegröna skogar eller skogar med tall och ek. Där föredrar den täta och buskiga områden samt blombankar. Den är rätt tillbakadragen och håller sig på eller nära marken i undervegetationen, förutom när den sjunger från buskar och träd. Arten påträffas ofta i par.

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet uppskattas till i storleksordningen 50 000 till en halv miljon vuxna individer.[8]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Atlapetes albinucha Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Yuri, T. & Mindell, D.P. (2002). Molecular phylogenetic analysis of Fringillidae, “New World nine-primaried oscines” (Aves: Passeriformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 23(2): 229–243.
  5. ^ Klicka, J., R.M. Zenk, and K. Winker (2003), Longspurs and snow buntings: Phylogeny and biogeography of a high-latitude clade (Calcarius), Mol. Phylogenet. Evol. 26, 165-175.
  6. ^ Alström, P., Olsson, U., Lei, F., Wang, H.T., Gao, W. & Sundberg, P. (2008). Phylogeny and classification of the Old World Emberizini (Aves, Passeriformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 47(3): 960–973.
  7. ^ [a b] Barker, F.K., Burns, K.J., Klicka, J., Lanyon, S.M. & Lovette, I.J. (2013). Going to extremes: contrasting rates of diversification in a recent radiation of new world passerine birds. Systematic Biology 62(2): 298–320.
  8. ^ Partners in Flight. 2019. Avian Conservation Assessment Database, version 2019 Arkiverad 29 augusti 2020 hämtat från the Wayback Machine..

Externa länkar redigera