Öppna huvudmenyn

Visby-klass (korvett)

en svensk korvettklass
(Omdirigerad från Visbyklass (korvett))

Visby-klassen, eller Korvett typ Visby, är en serie svenska örlogsfartyg av typ korvett. Visbykorvetter tillhör, enligt Försvarsmakten, världens mest moderna fartyg i sin klass,[2] och har utformats av Försvarets materielverk, FMV och tillverkas av SAAB Kockums AB i Karlskrona. Fartygen har smygegenskaper, (eng. stealth), och är utformade för att kunna fullgöra många olika typer av uppgifter. Skroven till de 650 ton tunga fartygen tillverkas av kolfiberarmerat plastlaminat i stället för stål. Fartygen saknar även konventionella propellrar och utnyttjar istället vattenjetaggregat som drivs av ett kombinationsmaskineri bestående av både dieselmotorer och gasturbiner. Det första fartyget i serien sjösattes den 8 juni 2000 och den 16 december 2009 levererades de första två fartygen till marinen.

Visby-klass
HMS Helsingborg (K32)
HMS Helsingborg (K32)
Allmänt
TypKorvett med stealthteknik
DesignFMV
VarvSAAB Kockums, Sverige
FöreGöteborg-klass
Fartyg tillhörande klassenHMS Visby (K31)
HMS Helsingborg (K32)
HMS Härnösand (K33)
HMS Nyköping (K34)
HMS Karlstad (K35)
Tekniska data
Deplacement600 ton[1]
Längd överallt72,8 meter[1]
Bredd överallt10,4 meter[1]
Djupgående2,4 meter[1]
Framdrift
Huvudmaskin4 x Allied Signal TF50A gas-turbin (16 000kW)
2 x MTU 16V 2000 N90 dieselmotorer (2 600 kW)[2]
Propellrar2 × Vattenjetaggregat
Hjälpmaskin3 x 270-kVA dieselgeneratorer
Prestanda
Maxfart35 knop[2]
Räckvidd2 300 nautiska mil vid 15 knop
Lastförmåga
Besättning43 personer[2]
Beväpning
Huvudartilleri57 Mk3 med programmerbar ammunition (BAE)
Torpeder4 x 400 mm torpedtuber för Torped 45
Robotar8 x sjömålsrobot RBS 15 MKII
FlygdäckLandningsmöjlighet för helikopter
SensorerSkrovfast sonar

Undervattenspositionering HiPAP Släphydrofon ROV-S Slangydrofon TAS Eldledningsradar Saab CEROS 200 Spaningsradar Navigeringsradar Signalspaningsutrustning, radarvarnare, laservarnare Undervattenssystem Saab HYDRA

Stridsledningssystem Saab CETRIS
MotmedelMotmedelssystem (Rheinmetall)
Hitta fler artiklar om fartyg med

HistoriaRedigera

BakgrundRedigera

 
HMS Smyge byggdes för att pröva stealth-tekniken.

Studier inför framtagning och anskaffning av en ny generation ytstridsfartyg påbörjades under 1980-talet. Fartygen avsågs beställas under andra halvan av 90-talet med leverans runt sekelskiftet och ha en livslängd på minst 30 år. Kravspecifikationen innebar därmed att fartygen måste kunna möta den förväntade hotbilden under perioden 2000-2030. Resultaten av studierna visade att de nya ytstridsfartygen, för att kunna hantera 2000-talets hotbild, måste ges en utformning som i första hand väsentligt försvårade upptäckt från olika sensorer och i andra hand väsentligt försvårade för vapenmålsökare att kunna låsa på fartygen. Detta utformning benämns på svenska signaturanpassning eller populärvetenskapligt kallat "smyg" eller "stealth" teknik. De sensorer/målsökare som var dimensionerande var radar, signalspaning/sökande, sonarer/akustiska samt olika optroniska inklusive IR-sensorer. Fartygen måste dessutom ha en så liten magnetisk signatur som möjligt med hänsyn till hotet från minor. Fartygen skulle i första hand kunna lösa krigsuppgifter inom invasionsförsvaret, d.v.s. på olika sätt förstöra fientligt transporttonnage och dess militära eskort, men även kunna bekämpa ubåtar och lösa uppgifter i fred och kris. Fartygen dimensionerades därför för att kunna vinna i duellsituationer med de mest avancerade sensor- och vapensystem motståndaren förväntades inneha. Det enda sätt på vilket detta sätt bedömdes framgångsrikt var genom signaturanpassing kombinerat med egna avancerade vapen-, sensor- och stridsledningssystem som kunde mäta sig med motståndaren och helst medge informationsöverläge och därmed att egen vapeninsats kunde ske snabbare än motståndarens. Visby byggdes för att vinna dueller.

Chefen för Marinen angav i sin programförklaring "Hårda Bud" 1990 att behovet av nya YSS (Ytstridsfartyg Större) ett fartygskoncept som skulle ersätta utgående robotbåtar och korvetter fram till 2010 uppgick till totalt 18 enheter, dessutom behövdes motsvarande antal YSM (ytstridsfartyg Mindre) för att ersätta utgående patrullbåtar mm. Försvarsnedskärningarna 1992 innebar dock att såväl YSS som YSM utgick som koncept.

1991 sjösattes prov- och försöksfartyget HMS Smyge, som var en plattform för att testa framdrivning, skrovutformning, materialval och konstruktionsprinciper tillsammans med ny vapenteknologi, sensorer och kommunikation för stealth-tekniken. Smyge motsvarade i storlek ungefär YSM, men var aldrig avsedd att serietillverkas. Det var till stor del kunskaperna från detta projekt som låg till grund för konstruktionen av fartyget i Visby-klassen.[3]

ProjekteringRedigera

I stället för YSS och YSM påbörjades i början av 90-talet utvecklingen av en ny fartygstyp som skulle bli Visby-korvetterna .[4] Kostnaden för modern försvarsmateriel sköt vid denna tid i höjden i en allt snabbare takt, samtidigt som moderna krigsmateriel ansågs vara en förutsättning för ett effektivt försvar.[4] Försvarsmakten angav det omedelbara operativa behovet till 12 korvetter av Visby-klassen, men regeringen fattade initialt beslut om anskaffning av endast sex fartyg med option på ytterligare fyra d.v.s totalt 10. De första sex skulle levereras i två delserier, den första om fyra fartyg med inriktning på minjakt, och den andra om två fartyg med inriktning på ytstrid.[5] Försvarets materielverk (FMV) påbörjade arbetet med projektet år 1995 och 1999 bedömde man att de sex fartygen skulle vara operativa år 2010.[6] Kockums ägare aviserade redan kring sekelskiftet att utveckling och tillverkning av de avancerade tekniska lösningarna innebar så stora kostnadsökningar att ytterligare ekonomiska medel krävdes för att kunna fullfölja projektenlig beställning. Bristande politisk vilja att tillskjuta ytterligare ekonomiska medel till projektet innebar att regeringen 2001 beslutade att fartygsserien skulle minska med ett fartyg, och att alltså bara fem skulle byggas, trots att utrustning i form av sensor- och vapensystem redan beställts och befann sig under leverans.[7] Samtliga fem enheter byggdes dessutom för inriktning mot ytstrid, men med minröjningsförmåga.

Visby-klassens fartyg ersatte de föråldrade robotbåtarna i Norrköping-klassen,[8] och avsågs med sin betydligt större uthållighet än dessa, och andra dåvarande svenska ytstridsfartyg, öka de svenska fartygsförbandens användbarhet. Redan från början utrustades fartygen även för att kunna samarbeta med övriga delar av totalförsvaret, såsom flygvapen, kustbevakning, räddningstjänst, tull och polis samt den civila sjöfarten.[9]

Vid projekteringen avsågs korvetterna ges förmåga att lösa uppgifterna[10]:

  • Minröjning
  • Ubåtsjakt
  • Ytstrid
  • Havsövervakning och sjöfartsskydd
  • Stöd till det civila samhället vid exempelvis olyckor till sjöss
  • Deltaga i internationella insatser

Byggnation, sjösättning och provturerRedigera

 
Den dåvarande amerikanske marinministern får en rundtur ombord på Helsingborg 2008.

Samtliga fartyg i serien byggdes av Kockums vid Karlskronavarvet och sjösattes mellan åren 2000 och 2006. Efter sjösättningen genomfördes en mängd prover för att utprova funktionen hos fartygen och alla kringsystem. Under februari 2007 var HMS Visby baserad i Härnösand för att genomföra prover under vinterförhållanden. Bland annat genomfördes prover i att förflytta fartyget i obruten is och i bruten isränna samt att pröva fartyget och ingående system vid nedisning och kyla.[11]

LeveransRedigera

De första fartygen i klassen att överlämnas till marinen var HMS Helsingborg (K32) och HMS Härnösand (K33). Vid en ceremoni i Karlskrona den 16 december 2009 överlämnades de till Tredje sjöstridsflottiljen.[12] Vid leveransen var dessa båda fartyg av version fyra, vilket innebar att den planerade sjömålsrobotbestyckningen saknas och beväpningen utgörs enbart av en allmålskanon tillsammans med lätta och tunga kulsprutor samt ubåtsjakttorpeder. Fartygen lämnades tillbaka till FMV och Kockums efter att ha varit operativa i två–tre år, för uppgradering till version fem, med både sjömålsrobot RBS 15 Mk2 fullt integrerade..[13]

HMS Visby i version fem överlämnades till FM i augsusti 2012 därefter följde HMS Nyköping 17 december 2012, HMS Karlstad och HMS Helsingborg 2014 samt HMS Härnösand 2014.

Den 16 september 2015 slutlevererades systemet Visby till Svenska marinen av FMV.[14]

UtformningRedigera

 
Ritning av en Visbyklass-korvett.

ÖvergripandeRedigera

Fartygen i visbyklassen är 72,8 meter långa, 10,4 meter breda, 19,3 meter höga[2] och har ett djupgående på 2,4 meter. Skrovet är byggt av ett kolfiberarmerat plastmaterial, vilket både minskar den magnetiska signaturen, reducerar värmeutstrålningen och ger ett förhållandevis litet deplacement, 650 ton. Om fartygen vore byggda av stål skulle deplacementet blivit cirka 1 100 ton. För att minimera radarsignaturen är skrovet utformat med stora plana vinklade ytor, och i princip all utrustning har byggts in i fartyget, eller sitter bakom särskilt utformade luckor.[15] På fördäcket står allmålskanonen och akterdäcket utgör en helikopterplattform. På masten (kallad "fredsmasten") som tidigare stod akter om kommandobryggan satt bland annat lanternor och annan utrustning som krävdes enligt civila krav, i en krigssituation kunde denna mast monteras av för att minimera radarsignaturen. Efter ändrade krav från Försvarsmakten byggdes området akter om bryggan (signalbryggdäck) om för att bland annat kunna placera tunga kulsprutor, antenn för satellitkommunikation samt ljus för invisning av helikopter. Vid denna ombyggnad ersattes masten med två stycken teleskopiska master (en om styrbord, en om babord. Topplanternan är nu fast placerad i toppen av spaningsmasten.

Invändigt utgörs utrymmet akter om bryggan och under helikopterdäcket av tre större utrymmen. Längst förut ligger vapendäck där förutom upp till 8 x RBS 15 Mk2 är placerade, även kan finnas en skeppsbåt och olika minröjningsfarkoster. Akter om detta utrymme återfinns helikopterhangaren avsett för en mindre helikopter samt för placering av 4 stycken ubåtsjakttorpeder typ 45, minor och sjunkbomber på minräls. Efter slopandet av helikopterkomponenten ombenämndes hangaren till lastdäck och är till största delen alltjämt outnyttjad. Längst akterut finns också ett större utrymme för fartygets släpbara sonar av VDS typ.Under däck för om pjäsen finns två utrymmen vilka var avsedda för kombinationskastare för antiubåts- och passiva motmedelsgranater. Dessa kastare avbeställdes dock redan under konstruktionsfasen och fartyget försågs istället med ett helt annat system för passiva motmedel.

MaskineriRedigera

Framdrivningsmaskineriet består av två dieselmotorer och fyra gasturbiner. Dessa är uppbyggda som ett CODOG-system (Combined Diesel Or Gas) vilket innebär att motorerna och turbinerna kan kopplas till samma två axlar.[15] Dieselmotorerna ger en effekt av 2 600 kW och används vid låga farter. För högre farter kopplas istället turbinerna in, vilkas effekt av 16 000 kW ger fartygen dess maxfart på 35 knop.[2] Avgaserna från maskinerna leds ut genom dolda utlopp nära vattenytan i fartygets akter i syfte att reducera fartygets värmesignatur vilken annars kan upptäckas genom IR sensorer.[15] När de heta avgaserna från gasturbinerna snabbt kyls ned genom kontakt med kallt havsvatten uppstår karaktäristiska vita moln av vattenånga vilket under dagar med klar sikt och ringa vind kan vara synliga för blotta ögat på relativt stora avstånd. Fartygen drivs av två stycken vattenjetaggregat och har alltså inga propellrar.

BestyckningRedigera

 
Härnösand med utfälld kanon.

Fartygens bestyckning utgöras av en 57 mm allmålspjäs modell 57 Mk3, 8 × sjömålsrobotar typ RBS 15 Mk2, 4 × Torped 45 samt minräls för minutläggning och sjunkbomber Model 33.. Allmålspjäsen har ett helautomatiskt laddningssystem med 120 projektiler. Pjäsen kan avfyra 220 skott per minut och har en räckvidd på 17 000 m. Pjäsen är utrustad med programmerbar ammunition av typen FUZE 3P. Sjömålsroboten har en räckvidd på över 70 km och verkar med underljudsfart mach 0,9 och är utrustad med en verkansdel om ca 200 kg.[16] Eventuellt kommer RBS 15 Mk2 att ersättas eller kompletteras av RBS 15 Mk 3 med en räckvidd på över 200 km och förmåga att även bekämpa landmål.

Samtliga vapen utom allmålspjäsen byggs in i fartygen för att utsidan skall bli så plan som möjligt. Eldröret på allmålspjäsen kan av samma anledning fällas in då den inte används. Att ha vapensystemen inbyggda i skrovet medför vissa svårigheter. Bland annat vid avfyrning av robotarna, då de avfyras i ett helt inneslutet system där både värme och avgaser går via slutna avgaskanaler ut på motsatt sida av fartyget.[13]

LuftförsvarRedigera

Visby klassen projekterades inte för och har därför aldrig varit avsedda att ha ett områdestäckande luftförsvarssystem. Vid tidpunkten för klassens projektering och byggande sköttes allt luftförsvar av Flygvapnet med dess resurser.

Visby försågs med världens mest avancerade signaturanpassning för ytfartyg, vilket var en avsevärd förmågehöjning jämfört med tidigare svenska örlogsfartyg och även i jämfört med omvärldens fartygssystem. Samtliga operativa erfarenheter från anfall med attackrobotar och flygplan under 1960-80-talen tillsammans med framtidsstudierna pekade entydigt mot att förmågan att undgå eller försvåra upptäckt och målsökarlåsning tillsammans med passiva motmedelsåtgärder var de helt överlägset bästa sätten att undgå duellbekämpning i den marina operationsmiljö Visby vara avsedd att verka i dvs Östersjön och västerhavet, med dåliga väder- och siktförhållanden och en omfattande och komplex kust- och havsmiljö.

Aktiv bekämpning av olika typer av luftmål som robotar eller flygplan, kräver ständig sändning med radarsystem, vilket är röjande och helt emot den mycket effektiva radar- och teletysta svenska ytstridstaktiken. Bekämpning med eldrör eller luftvärnsrobotar av moderna attackrobotar på låghöjd och i högfart var och är mycket svårt gränsande till omöjligt. Vid utprovning har eldrörssystem som 57 mm Mk 3 med FUZE 3P eller moderna 40 mm pjäser visat sig ha haft bättre effekt och god utvecklingspotential jämfört med andra eldrörssystem eller robotsystem.

Västmakternas aktiva luftvärnssystem bygger sedan 50-talet på aktiv bekämpning av flygplan och stora högt flygande flygplansliknande attackrobotar på långt håll, men även västmakterna byggde främst sitt luftförsvar mot styrda vapen på passiva avhakande motmedelssystem eller aktiva störsändare mot robotmålsökare.

Kockums projekterade under 1990-talet olika fartyg för export där naturligtvis områdestäckande luftförsvarssystem ingick. När den fartygsburna helikoptern utgick ur Visby projektet hade konstruktionen kommit så långt att hangaren inte kunde tas bort, varför detta utrymme stod tomt.

Detta faktum tillsammans med förändrade operativa idéer och pågående nedrustning av det svenska luftförsvaret, gav Chefen för Marinen idén att föra fram att Visby kunde utrustas med ett områdestäckande luftsförsvarssytem för att kunna lösa fler uppgifter i riksförsvaret och i internationell verksamhet.

För ett mer aktivt framskjutet uppträdande i fred och kris kunde ett områdestäckande luftförsvarssystem tjäna en roll i eskort av andra sårbara fartyg t.ex. olika typer av transportfartyg.

Relativt snabbt kunde planer och ritningsunderlag tas fram på placering av robotar m.m på fartygen. Beroende på typ av robot så bedömdes den f.d. hangaren kunna inrymma mellan 8 och 16 vertikalstartande robotar i silosystem. Fartygets avancerade sensor och ledningssystem kunde med små förändringar dessutom anpassas för att stödja ett luftvärnsrobotssytem, men roboten skulle vara autonom efter avfyring s.k. "fire-and-forget" och själv söka sig mot målet utan ytterligare stöttning från fartyget. Ett system som tidigt studerades var IR-målsökande luftvärnsrobotar av typ Umkhonto, som bl.a valts av Finland, men även sjöburna varianter av det det fransk-italienska Asterssystemet har varit aktuella.

Försvarsmakten har upprepade gånger fört fram idén om att få utrusta fartygen med luftvärnsrobot, något som även Armén och Flygvapnet kommit att se som fördelaktigt.

Hittills har regeringen emellertid fattat upprepade beslut om att inte anskaffa luftvärnsrobotsystem till korvett typ Visby.

[ifrågasatt uppgift]

SensorerRedigera

Fartyg i klassenRedigera

BilderRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Ericsson, Jörgen. ”Marinens fartyg och båtar”. Örlogsboken. Försvarsmakten. sid. 34. http://www.scribd.com/doc/5538348/Swedish-Navy-Handbook-in-Swedish. Läst 22 december 2008 
  2. ^ [a b c d e f] ”KORVETT VISBY”. Försvarsmaketen. http://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/sjo/korvett-visby/. Läst 3 december 2016. 
  3. ^ Andersson, Mikael (30 september 2001). ”Utvärdering av brandrisker på HMS Visby”. Lunds Tekniska Högskola. http://130.235.7.155/publikationsdb/docs/5084.pdf. Läst 18 april 2010. [död länk]
  4. ^ [a b] ”Historik och bakgrund”. Försvarets materielverk. 24 februari 2005. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100813053041/http://www.fmv.se/WmTemplates/Page.aspx?id=976. Läst 18 april 2010. 
  5. ^ ”Framställningar och redogörelser”. Riksdagen. 30 september 2000. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3451&rm=2000/01&bet=RR2&typ=frsrdg. Läst 18 april 2010. 
  6. ^ ”Det nya försvaret Prop. 1999/2000:30”. Regeringen. 18 november 2009. http://regeringen.se/sb/d/108/a/3241. Läst 18 april 2010. 
  7. ^ Salomonsson, Lars (30 september 2008). ”Utmaningar för marinen”. Tidsskrivt i sjöväsendet. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100813071939/http://www.koms.se/ul_pdf/332_TiS.pdf. Läst 18 april 2010. 
  8. ^ ”Robotbåtarna går i pension”. Sveriges Radio Blekinge. 8 juli 2005. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=654323. Läst 18 april 2010. 
  9. ^ ”Mål och vision”. Försvarets materielverk. 24 februari 2005. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100813053055/http://www.fmv.se/WmTemplates/Page.aspx?id=977. Läst 18 april 2010. 
  10. ^ ”Korvett Visby”. Försvarets materielverk. 13 april 2005. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100811101119/http://www.fmv.se/WmTemplates/Page.aspx?id=1249. Läst 18 april 2010. 
  11. ^ ”Visby har testats i is och kyla”. Försvarets materielverk. 27 februari 2007. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100817235046/http://www.fmv.se/WmTemplates/page.aspx?id=2345. Läst 18 april 2010. 
  12. ^ Adamsson, Jimmie (16 december 2009). ”Smyganpassade nytillskott”. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 23 mars 2012. https://www.webcitation.org/66NbKHcvI?url=http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/I-Sverige/Tredje-sjostridsflottiljen-3sjostridsflj/11976/Forsta-Visbykorvetterna-levererade/. Läst 18 april 2010. 
  13. ^ [a b] Kleja, Monica (16 december 2009). ”Korvetten saknar flera av sina tyngsta vapen”. Ny Teknik. Arkiverad från originalet den 23 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100323184713/http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/fartyg/article696130.ece. Läst 18 april 2010. 
  14. ^ ”Levererat och klart” (på engelska). FMV. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161001005802/http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/Visbyprojektet-ar-klart/. Läst 3 december 2016. 
  15. ^ [a b c] ”Korvett typ Visby”. Kockums. 3 februari 2010. http://kockums.se/produkter/marina-ytfartyg/ytstridsfartyg/korvett-typ-visby/. Läst 18 april 2010. [död länk]
  16. ^ ”Visby Class, Sweden” (på engelska). naval-technology.com. http://www.naval-technology.com/projects/visby/. Läst 3 december 2016. 

Tryckta källorRedigera

Externa länkarRedigera