Öppna huvudmenyn

Vintersolståndet

tidpunkt på året när solen har sin lägsta middagshöjd, och årets kortaste dag
Symbol för solstånd och dagjämningar Tidpunkter för dagjämningarna och solstånden (UTC+00)
Vårdagjämning
Mars
Sommarsolstånd
Juni
Höstdagjämning
September
Vintersolstånd
December
År Dag Tid Dag Tid Dag Tid Dag Tid
2010 20 17:32 21 11:28 23 03:09 21 23:38
2011 20 23:21 21 17:16 23 09:05 22 05:30
2012 20 05:14 20 23:09 22 14:49 21 11:12
2013 20 11:02 21 05:04 22 20:44 21 17:11
2014 20 16:57 21 10:51 23 02:29 21 23:03
2015 20 22:45 21 16:38 23 08:21 22 04:48
2016 20 04:30 20 22:34 22 14:21 21 10:44
2017 20 10:29 21 04:24 22 20:02 21 16:28
2018 20 16:15 21 10:07 23 01:54 21 22:23
2019 20 21:58 21 15:54 23 07:50 22 04:19
2020 20 03:50 20 21:44 22 13:31 21 10:02
2021 20 09:37:27 21 03:32:08 22 19:21:03 21 15:59:16
2022 20 15:33:23 21 09:13:49 23 01:03:40 21 21:48:10
2023 20 21:24:24 21 14:57:47 23 06:49:56 22 03:27:19
2024 20 03:06:21 20 20:50:56 22 12:43:36 21 09:20:30
2025 20 09:01:25 21 02:42:11 22 18:19:16 21 15:03:01
Källa: Earth's Seasons — Naval Oceanography Portal (engelska)
Illustration av jordens belysning av solstrålar i samband med vintersolståndet.
Vintersolståndet studeras år 2004 genom en skulptur, Sunstones, på Lawrence Hall of Science i Berkeley, Kalifornien, USA.

Vintersolståndet är tidpunkten på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen.[1] Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen. Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni. Motsvarande vintersolstånd uppträder hos andra planeter med fast axellutning, i förhållande till den stjärna som den kretsar runt.

BeskrivningRedigera

Sett från jorden är vintersolståndet tidpunkten då solen antar sin minsta deklination, det vill säga då solen står som lägst på himlen sett från norra halvklotet. Detta blir således årets kortaste dag, räknat efter antal ljustimmar. När detta inträffar står solen i zenit (vid middagstid) över Stenbockens vändkrets, vilket brukar infalla någon gång mellan den 21 och 23 december. Vintersolståndet på södra halvklotet inträffar när solen står i zenit (vid middagstid) över Kräftans vändkrets, vilket brukar infalla någon gång mellan 20 och 23 juni. På grund av att ett genomsnittligt tropiskt år är 365 dagar, 5 timmar, 48 minuter och 45 sekunder förskjuts vintersolståndet i genomsnitt med dessa knappt 6 timmar framåt varje normalår och drygt 18 timmar bakåt varje skottår (vilka infaller var fjärde år). Att tidsförskjutningen inte är exakt 5 tim 48 min 45 s varje gång beror på nutationen och lägesstörningar på jorden och solen från de övriga planeterna och månen.[2][3]

Vid norra halvklotets vintersolstånd lutar jordaxelns norra del bort från solen, vilket medför att det norra halvklotet då får sin kortaste dag och längsta natt. Norr om norra polcirkeln går då solen inte ens upp utan natt eller skymning råder även under den ljusaste delen av dygnet.[4] Eftersom solen skiner strax under horisonten, så blir det mera skymning än natt. Ofta ligger även snö som sprider ljuset.

Då råder så kallad polarvinter eller polarnatt (vilket man företrädesvis säger i Sverige) som blir längre ju närmare man kommer nordpolen. I Kiruna är det polarnatt från 12 till 31 december, i Tromsø och Kirkenes i Norge från 27 november till 15 januari, i LongyearbyenSvalbard från 26 oktober till 16 februari. Nordpolens polarnatt varar i 175 dygn från 25 september till 18 mars. Omkring två veckor efter vintersolståndet, den 5 januari, befinner sig jorden som närmast solen, kallat perihelium.

Jordaxelns lutning i förhållande till ekliptikalplanet är 23,44 grader, men man måste även ta hänsyn till precessionen, som över lång tid är en variabel att beakta.

I folkkultur, religion och historiaRedigera

Inom olika religiösa system har vintersolståndet ofta uppfattats som betydelsefullt, och firandet av julen hade ursprungligen en koppling till vintersolståndet. I den julianska kalendern, som infördes år 45 f.Kr. i Rom, inföll vintersolståndet ursprungligen den 25 december (kalendern hade påbörjats med 1 januari med den första fullmånen efter vintersolståndet). Men kalendern hade ett litet fel - den flyttade sig långsamt genom seklerna. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 inföll vintersolståndet den 22 december. År 1100 inföll det den 15 december och år 1500 den 12 december. Detta korrigerades i Sverige då den mer korrekta gregorianska kalendern infördes år 1753. Genom den nya gregorianska kalendern kom vintersolståndet att fortsättningsvis fixeras i tiden, till normalt[5] den 22 december, samma datum som det hade inträffat vid kyrkomötet i Nicaea.

Vintersolståndet har haft stor betydelse i många kulturer. I romerska riket gavs veckan som omger vintersolståndet, 17–23 december, stor betydelse som tillbedjan av Saturnus och andra jordbruksgudomar, (Saturnalia). Några folkseder knutna till saturnalie-firandet lever fortfarande i firandet av Jesu födelse. Inom judendomen är vintersolsåndet den första dagen av Tekufot tevet, då man enligt tradition inte ska dricka vatten som funnits lagrat i huset. I Iran infaller en av årets viktigaste högtider, Shab-e Yalda, vid vintersolståndet. Den förkristna julen, juldrickandet, ägde rum någon gång mellan slutet av oktober[6] och mitten av januari,[7] men kan möjligtvis ha inträffat mellan 14 november och 14 december[8], och haft med vintersolståndet att göra.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ "Vintersolståndet" i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 december 2013.
  2. ^ Jean Meeus & Denis Savoie, 1992, The history of the tropical year, Journal of the British Astronomical Association 102:1, sid. 40-42.
  3. ^ Ett exempel på en sådan störning är var månen befinner sig. Eftersom jordens och månens gemensamma tyngdpunkt ligger ungefär 75% av jordradien från jordens medelpunkt kommer jordens läge i banan att variera med +/- detta belopp, totalt ungefär 9300 km. Med den hastighet som jorden rör sig i sin bana (30 km/s) motsvarar 9340 km en tidsförskjutning på sådär fem minuter. Se vidare Jean Meeus, 1991. Astronomical Algorithms, sid 165 ff. ISBN 0943396352 som har 24 periodiska korrektionstermer vilka i sämsta fall sammanlagt ger ett fel på 40 sekunder.
  4. ^ "Sommarsolstånd och vintersolståndsmhi.se. Läst 23 december 2013.
  5. ^ Det är vårdagjämningen som fixeras i tiden.
  6. ^ Folke Ström: Nordisk hedendom (Esselte Studium AB, Arlöv 1985), s. 91
  7. ^ Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning:Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden (Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2006) s. 102
  8. ^ Folke Ström: Nordisk hedendom (Esselte Studium AB, Arlöv 1985), s. 90

KällorRedigera

  • Jansson, Sam Owen, "Dagjämningar och solstånd" i Andersson, Ingvar, Granlund, John, red (1957). Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Band 2, s. 611. Malmö: Allhem. Libris länk 
  • Stålbom, Göran (1994). Vintersolståndet: om jul, jord och äring i folklig tradition. Stockholm: Fabel. Libris länk. ISBN 91-7842-172-1 

Externa länkarRedigera